Valet och nätet. 10 sätt som sociala medier påverkade supervalåret

1 Stakston.Supervalåret.2014
10 SÄTT SOM
SOCIALA
MEDIER
PÅVERKADE
SUPERVALÅRET
15 september 2014
Brit Stakston

10 sätt som sociala medier påverkade
supervalåret
Det har varit ett grymt spännande supervalår. Trösklar för engagemang har sänkts och fler dörrar
öppnats till politiken genom de digitala kanalerna. Om valet 2010 var ett Facebookval så har
supervalåret fokuserat på mötet. Oavsett kanal har de politiska samtalen, diskussionerna och de-batterna
flödat. Via nätet är det möjligt att engagera, informera, mobilisera, organisera och stödja
samtal om politik på en mängd sätt som påverkat det beslut väljaren tagit på valdagen.
Forskare drog slutsatsen efter förra valet att de sociala mediernas vikt var överdriven. De efterval-sanalyser
som kommer att göras detta år bör också studera och analysera var kampen om opin-ionen
sker i det nya medielandskapet ur ett demokratiperspektiv. Inte som en kamp mellan me-dieslag
som det så ofta blir. Och absolut inte reducera digitaliseringens påverkan till en fråga om
vilket parti som hade flest följare på Facebook eller vilket inlägg som retweetats mest. Det handlar
istället om att se hur digitaliseringen ger medborgare nya möjligheter att använda sin medborgar-makt
och vad det kan innebära för demokratin. Inom politiken kan digitaliseringen vara det som
till exempel folkbildningsaktörer som ABF var för den ”politiska och sociala demokratiseringen av
Sverige” för 100 år sedan. Nu har vi istället nätet som arenor för motsvarande demokratiarbete.
Jag vill peka på tio tydliga tecken som visar hur digitaliseringen påverkar politiken. Dessa tio pers-pektiv
var synliga redan förra valet och samtliga har förstärkts under supervalåret 2014.
1. Mötet
2. Medierna älskade sociala medier
3. Verklighetsberättelser från nätet
4. Reaktiv proaktivitet
5. Valhemligheten blivit än mindre hemlig
6. Politisk TV-reklam och videos
7. Bilder
8. Nätet stärker rasisters världsbild
9. Demonstrationsviljan finns
10. Supermedialiserat supervalår
Nya former av engagemang
”Storheten ligger i att den som sitter i Bollnäs och hör något på radion kan skicka ett meddelande
till en minister. Oavsett vem man är kan man föra ett samtal med en politiker. ”De lyssnar på mig
i Bollnäs”. Den position jag lånar under några år som politiker är märkvärdig. Förr samlades man
på torget och kunde ha diskussioner. Nu kan jag föra diskussion även med de som inte kommer till
torget och inte har de positioner som gör att de möter mig dagligdags. Däri ligger det fenomenala.”
Göran Hägglund, partiledare, Kristdemokraterna i en intervju våren 2014
Att trösklar sänks på det sätt som Göran Hägglund här ovan ger exempel på kan påverka såväl
antal röstande som antalet politiska aktiva framöver. Det sker en våg av nytt politiskt engagemang
som det nu är upp till politikerna att förvalta. Utmaningen framöver ligger i att förstå vilka uttryck
engagemanget tar sig och att man öppet söker kontakt med fler än bara de partitrogna. Den tradi-tionella
blockpolitiken verkar ha spelat ut sin roll längre utan ersätts av något annat. Statsvetaren
och professorn Ulf Bjereld ser det tydligt:

”Vid sidan av höger/vänster växer det fram nya skiljelinjer. Vi kanske inte riktigt förstår dem
eller kan benämna dem ännu. Men de finns där. Det blir lätt gammalmodigt att gruppera utifrån
industrier, onda arbetsgivare och fackföreningar. Kapitalisten mot arbetaren hade en central roll
för trettio år sedan. De nya skiljelinjerna kan man dock inte sitta och vänta på./…./Piratpartiets
tidigare uppgång kan ge en föraning om vilka skiljelinjerna är. Att det handlar om en ny typ av
makt och ägande som växer fram och hör ihop med digitaliseringen. Den har ju sprängt de rådan-de
produktions- och ägandeförhållandena.”
I efteranalyserna vill jag alltså se en bred forskning av digitaliseringens påverkan på väljaren som
har en lust att utforska dessa nya perspektiv på engagemang och makt. Det är både valresultaten
och politiskt engagemang som behöver analyseras på ett nytt sätt. Inte bara utgå från medielogik-en
utan också med djup förståelse för socialamedielogiken och dess mekanismer. Medborgarna
hoppar idag över partistängslen för att engagerar sig i sakfrågor och agera på de frågor som
intresserar dem. Det är mycket möjligt att vi kan finna nycklar till ungas tro på demokrati och sin
syn på att vara en del av en helhet om vi erkänner det enskilda sakfrågeengagemanget som lika
viktigt. Individen och den starka jag-kulturen behöver inte alls stå i konflikt med kollektivet och
gemensamt fattade beslut. Tvärtom vill jag hävda och får medhåll av statsvetaren Ulf Bjereld:
”Solidariska individualister går in och engagerar sig i ett par frågor de vill engagera sig i. Politiken
blir ett smörgåsbord där man plockar det man tycker bäst om. Man tar inte ansvar för helheten.
Men det får då bli partiernas uppgift att ta ansvar för helheten. Men partier måste och kan samti-digt
använda digitalt engagemang så att de bejakar engagemang hos dessa solidariska individual-ister.
Öppna upp och släpp in dem så de kan ge uttryck för sitt engagemang”.
Supervalåret visar att vi genom digitaliseringen kan finna nya byggstenar för hur samhällsengage-mang
och demokrati byggs. Som kan få medborgare att inte enbart agera på förslag från politiker
utan i än större utsträckning vara med och skapa dem. Men då krävs det att man vill leta efter
dessa tendenser och lyfta fram dem som goda exempel. Partiorganisationer kommer behöva ar-beta
med nya former för engagemang som gör att medborgare bjuds in, blir medskapande och får
en tydligare roll än att bara lämna en röst var fjärde år till proffspolitiker. Supervalåret har visat
att digitala medier är betydelsefulla för politiskt arbete. Det möjliggör att medborgares engage-mang
lättare kan fångas upp och kan i handling visa att politiker vill mer än bara utöva makt.
Det är spännande att titta närmare på hur engagemanget för en sakfråga kan kanaliseras till
ett vidare engagemang och vilken organisation som krävs för det. Professor Ulf Bjereld ser tre
lösningar:
1. Gå ifrån territorialprincipen i svensk politik. Socialdemokraterna har fortfarande en stark
territoriellt betingad organisationsstruktur. Det är tunga partidistrikt som spelas ut mot varan-dra.
De gör upp sinsemellan om vem som nomineras. Vilken förening man ska vara med i beror
på var man bor och inte vilka frågor man är intresserad av. Det behövs ett mindre territoriellt
medlemskap.
2. Gör det lättare att gå med. Varför betala medlemsavgift annat än symboliskt. Se på Piratparti-et,
tre klick bort så är du igång med ditt partipolitiska engagemang.
3. Gör organisationerna mer nätverksbaserade. Mindre hierarkiska.

Så om efteranalyser tar sin utgångspunkt i frågan om vilken som varit den huvudsakliga källan
för information om politik och samhälle kommer vi inte få hela svaret om nätets betydelse för
valresultatet. Kanske är det så att både frågan och svaret utgår från en ointressant äldre diskus-sion
om sociala medier i relation till traditionella medier. Man utvärderar nya fenomen så som
man utvärderat tidigare men fångar inte in de centrala förändringarna i människors beteende. Det
handlar inte om att räkna ut traditionella medier eller inte. Det är inte relationen mellan nya och
gamla medier som ska utvärderas utan det är den sammantagna bilden av hur dagordning sätts
idag och hur väljaren skapar sig en bild av verkligheten, tillräcklig för att välja ett parti som är det
mest intressanta.
Låt säga att en länk delas på Facebook och att den artikeln får väljaren att äntligen bestämma
sig för vem man ska lägga sin röst på. Den kanske aldrig hade nått väljaren x utan kontakten och
diskussionen med vännen z som delade och diskuterade innehållet i länk y.
Valforskare beskriver det som en medialiserad valrörelse det vill säga att det som styr inte är par-tipolitiska
värderingar utan nyhetsvärderingen. Att det just är mediernas egen logik som styr och
kallar det för en kamp om medierna.
”Medierna älskar vinnare och förlorare. Medierna har behov av spännande berättelser. Medierna
har behov av berättelser där det finns ett drama och en dynamik, där det händer saker. Och detta
i kombination med det fokus man har på opinionsmätningar bidrar till positiva och negativa spiral-er.”
”Den medialiserade valrörelsen”, Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation Mittuniver-sitet,
YouTube
Under ett seminarium om valrörelsen i Almedalen 2014 presenterade Jesper Strömbäck vad som
avgör valet baserat på undersökningar bland väljare. Han konstaterade att mediernas bevakning
har mycket stor betydelse för valutgången med effekt på både dagordningen och gestaltningarna
om hur man uppfattar verkligheten.
Att traditionella medier och journalistiken fortfarande, och framöver, kommer att spela stor roll
för medborgare som informationskälla är självklar. Men analyser behövs av hur mediernas inne-håll
väljs och det ökade samspelet mellan traditionella och sociala medier. I båda riktningar. Det
innehåll och de vinklar journalisterna väljer att ta upp, var har de egentligen sitt ursprung? Hittills
har, mig veterligt, analysen av sociala mediers roll för valutgången varken tittat på väljares ljuset
av journalisters frekventa sociala medieanvändande inte gjorts. Efter ett supervalår är det högst
central.
Ytterligare en fråga som är viktig att titta närmare på är den om engagemang. Hur engagerar
sig väljare i samhällsfrågor och i vilken mån tar traditionella partier tillvara detta. Partistrukturen
fortsätter se likadan ut. Trots att samtiden är redo för nya former av hur man organiserar politiskt
engagemang. Gudrun Schyman, partiledare beskriver i en intervju hur hon menar att det är farligt
för demokratin och hur hon hoppas att Feministiskt initiativ ska bidra till en demokratiutveckling:
”Jag har mött det många gånger. Att man ser politik som något för sig självt. Det är viktigt att se
att det är vi som ska bestämma tillsammans och skapa samhället. Det är mitt medborgarskap.
Men det här sättet att se sig som en del har gått förlorad. Politiken har reducerats till något
abstrakt. Det skapar en klyfta där politiken finns på ena sidan och individen på den andra. Man
tappar kopplingen till att politiken är vi och inte vi och dom. Expertväldet växer fram och stänger
möjligheter för många att vara med och påverka. Det är livsfarligt i ett demokratiskt samhälle”.
Att man inte når nya väljare beror alltså mer på det sätt som partiorganisationer närmat sig
digitaliseringen än att det inte går att nå dem på nya sätt. Partier verkar fortfarande vara rädda
eller ointresserade för nya sätt att engagera sig. Det märker vi även under supervalåret där det är

medierna i större utsträckning än partierna som arbetet innovativt i digitala plattformar med att
nå nya målgrupper.
I det perspetkivet är den forskning som sker hos Örebro universitet av 4 000 ungdomar och deras
föräldrar intressant. Under sex år följer medievetare, utvecklingspsykologer och statsvetare dem
för att förstå hur de i sitt vardagsliv, i familjer, kompisgäng, föreningar och internetforum tar
ställning, tar politiskt ställning och skaffar sig färdigheter. Låt oss se vad dessa forskare redan sett
av ungas förhållningssätt till politik:
”Den riktigt intressanta upptäckten är att bland de till synes passiva finns en väldigt stor grupp
(46 procent) som är minst lika politiskt intresserade som de aktiva, men som inte formellt akti-verar
sig. De tror mer på sin egen politiska förmåga och har högre ambitioner i fråga om politiskt
deltagande än de oengagerade och de desillusionerade. De har samma positiva känslor inför
politiken och tar del av nyhetsförmedlingen i samma utsträckning som de aktiva. I likhet med de
oengagerade är de nöjda med hur den svenska demokratin fungerar. De uppvisar ett politiskt en-gagemang
i hemmet, bland kompisar, i skolan och på internet.
En beredskap att delta. Den bild vi presenterar ifrågasätter den allmänna föreställningen om ungas
frånvaro i den organiserade, öppna politiken som ett uttryck för utbredd apati och passivitet. Våra
analyser ifrågasätter också den allmänna förståelsen av politisk aktivitet och passivitet som en
dikotomi.
I stället betraktar vi det politiska deltagandet som till vissa delar öppet och manifesterat, men i
andra avseenden snarare något latent och potentiellt. Genom robusta statistiska metoder från den
moderna samhällsforskningen visar vi att den svartvita bilden osynliggör en stor grupp unga med-borgare,
vilka inte syns på de gamla måttens radarskärmar.”
…
”Om politikerna verkligen vill ha unga till något annat än stödtrupper för en politik som de inte
får vara med om att utforma, måste partierna och deras ungdomsförbund reflektera över hur de
konventionella kanalerna och organisationsformerna kan förändras.
Det är alltså inte de unga som ska skuldbeläggas. Det är rent missvisande att peka ut dem som
passiva på det sätt som forskningen ofta gjort. Hos dem finns redan ett latent politiskt engage-mang
som partierna och ungdomsförbunden uppenbarligen inte förmår att omvandla till aktivitet.”
Erik Amnå, professor i statskunskap Örebro universitet och Joakim Ekman, professor i
statsvetenskap Södertörns högskola
Varje partistrateg borde förväntansfullt vilja djupdyka i den här forskningen för att vilja förstå mer
hur den här ”beredskapen att delta” kan aktiveras. För den som har politiska visioner, kommu-nikationsförmåga
och digital kompetens finns det därmed stora möjligheter att jobba med engage-mang
på nya sätt.
Jag tror vi redan ser förmågan att kunna aktivera bland några partier. Tre partier som har djupa
digitala kunskaper är Miljöpartiet, Centerpartiet och Feministiskt initiativ. De hade alla framgångar
i EU-valet men det gick inte så bra som dessa partier förväntat sig i riksdagsvalet. Miljöpartiet till-hör
det parti som har de allra bäst förutsättningarna eftersom de i störst utsträckning har ett mer
digitalt DNA. FI hade förstås aldrig nått de framgångar de trots allt nått i t.ex. storstäderna utan
digitala plattformar.
Vi kan nog redan nu konstatera att de digitala samtalen har kommit att påverka mediernas
dagordning under supervalåret. Eftervalsanalyser får visa hur mycket om man denna valrörelse
mäter även dessa aspekter. Frågan är inte om väljarna anger Instagram, YouTube, Facebook eller
Twitter som första informationskälla utan till vilken grad mediernas innehåll och journalistiken

påverkats av de digitala samtalen. Hur medielogiken fungerar i den medieutveckling som skett är
med andra ord av hög relevans. Den har självklart även den påverkats av de nya arbetssätt som
finns. Kärnan i medielogiken är densamma som tidigare men källorna fler och medierna tvingas
även förhålla sig till digitala diskussioner för att upplevas som relevanta.
Efter valet 2010 konstaterade de flesta forskare specialiserade på politisk kommunikation att de
sociala medierna inte påverkat valresultatet. Väljarens huvudsakliga informationskälla var, som
tidigare, tv och dagstidning. Det är med andra ord ännu främst i de traditionella medierna som
kampen om opinionen fortfarande i huvudsak sker. Däremot var de flesta forskare, och partistrate-ger,
redan för fyra år sedan överens om att sociala medier kan ha en relevans för intern mobiliser-ing
och organisering. Men politik på nätet menade de attraherade mest de som redan var intresse-rade
av politik och sociala medier. Det ledde inte till att nya väljare nåddes eller förflyttades. I
det perspektivet blir et spännande att studera väljarbasen för samtliga partier och se om det kan
kopplas till ett digitala valarbete. Vilka partier når i större utsträckning unga väljare eller marginal-iserade
grupper som kan vara svåra att aktivera.
Nätutvecklingen och användandet av sociala medier ökat sedan valet 2010. Hela 89 procent av
svenskarna har tillgång till internet och av dessa har dryga två tredjedelar Facebook. Ytterligare
statistik från studien ”Internet och svenskarna” anger också att 60 procent aldrig söker politisk
information på nätet men tror att nätet ökar möjligheter till politiskt inflytande. Men samma
undersökning visar också att ju mer aktiv man är på nätet desto mer delaktig känner man sig i
samhället.
Det är precis där de sociala mediernas betydelse ska sättas i relation till valet. Att man inte söker
information om politik på nätet ger inte hela bilden. Det handlar framför allt om hur väljare idag
fattar sina beslut och om den stora mängden av samtal om politik som sker och dess påverkan på
människors samhällsengagemang. Det digitala blir ett kitt och handlar framför allt om att andras
engagemang och tankar blir synliga vilket i sin tur är inspirerande.
Till detta ska adderas ett medielandskap som fullständigt exploderat av möjligheter till politisk in-formation
både av mer lättsmält såväl som mer djuplodande karaktär. Dygnet runt i olika kanaler
för olika målgrupper är möjligheten stor att hitta olika sätt för att hänga med i debatten. Tröskeln
till kunskap om politik på alla nivåer har sänkts. Detta bidrar sannolikt till att de politiska samtalen
ökar, nya målgrupper nås och kan vara en viktig pusselbit till ett fortsatt ökat valdeltagande.

1. Mötet
Förutspådde redan i januari att valrörelsen 2014 skulle komma att präglas av djuplodande politis-ka
samtal. Det bubblade ju så av politiskt engagemang bland väljarna långt innan valrörelsen
drog igång och tog sig ofta digitala uttryck. Och visst har det blivit så. Det är mötet, oberoende av
kanal, som är valvinnaren metodmässigt.
Samtalskampanjer och dörrknackning var centrala komponenter under valet 2010 och så även
under supervalåret. Det som skiljer mot tidigare valrörelser är hur de så naturligt får en längre
livslängd genom digitala kanaler. Många av samtalen dokumenteras och de delas vidare långt efter
genomförandet och plockas ibland upp av medier. Men framförallt berättar väljarna själva vidare
i sina egna digitala kanaler om sina tankar om samtalet med politiker om frågor som berör dem.
Det kan vara i längre reflektioner eller genom att sprida sin selfie tagen med den politiker man
mött. Vilket i sin tur ger ytterligare ringar på vattnet.
Alla partier satte tydliga mål för sina personliga möten med väljare under valet 2014. Moder-aterna
översteg nyligen över 1 miljon samtal med väljare vilket är 100 000 fler än de siktade
på. Miljöpartiet gick i mål med sin samtalskampanj med 250 000 väljare redan i våras. So-cialdemokraterna
berättade på valnatten att de mött 2 miljoner väljare via telefon eller samtal
med valarbetare. Centerpartiet siktade på 200 000 personliga samtal och mest omtalade är förstås
Feministiskt Initiativs alla homepartyn.
Dessa homepartyn var ett resultat av att Gudrun Schyman fick fler och fler frågor om man kunde
få lyssna på henne. Med en liten budget fanns det inte resurser för detta men så föddes idén om
att föreläsa under förutsättning att man var minst 25 personer. Det marknadsfördes via socia-la
medier och snart blev trycket så stort att det genomfördes fyra homepartyn per dag och inte
enbart av Gudrun Schyman. Dessa homepartyn har varit ett av Feministiskt initiativs starkaste
led i valrörelsen. Det blev som Gudrun Schyman tidigt önskade sig ”Vi ska bli homepartyrörelsen”.
Flera andra partier följde upp med längre samtal. Under valspurten har man på Facebook kunnat
följa de 100 homepartyn den förra demokratiministern Birgitta Ohlssons (Fp) genomfört. De långa
samtalen kompletterar Twitters 140 teckens debatt och fångade precis upp den här viljan att till-sammans
föra längre samtal.
Selfie med Gudrun Schyman på ett homeparty Erik Ullenhag (Fp) möter väljare

Ett homeparty blev en mötesplats för längre diskussioner mellan människor om hur samhällen
byggs. Det var möten som skedde på arbetsplatser, hemma hos människor i små eller större grup-per
eller i konferenslokaler för än större sammankomster. Efter de två timmarna så fick deltagarna
en stark uppmaning om att använda sin medborgarmakt. Det var nästan mer i fokus än en röst på
Feministiskt initiativ. Gudrun Schyman berättar varför det är så viktigt med större kunskap om hur
medborgarmakt fungerar.
”Det finns ett behov av kunskap som går utöver de partisnäva gränserna. Behov av kunskap som
inte handlar om åsikter utan mer om samhällskunskap och demokratikunskap. Kunskap det inte
undervisas i heller. Det är en demokratikunskap som jag tycker saknas i samhället. Det finns inte
som en självklar del i samhällskunskap eller samhällsdebatten. Det är ofta så historielöst, så svart
eller vitt och ofta väldigt kort. Det gör att kunskapsnivån är väldigt låg. Min föreläsning ger, oav-sett
ålder, en ram att hänga upp saker på. Jag vill att vi bär upp vårt medborgarskap på ett seriöst
sätt och då behöver man kunskap.”
Möten i olika former har påverkat vad man ska välja – vare sig de skett på nätet, i valstugan eller
på ett homeparty. Det är genom möten som politiker kan visa att de också är människor. Men
fysiska möten tar tid och nätet kan komplettera dessa.
Genom nätet visar man i ord och handling att man lyssnar, för dialog, tar intryck. En digitalt aktiv
politiker ger helt enkelt väljare en chans att påverka och skickar en viktig signal om öppenhet.
Nätet är också ett alternativ för att komplettera de mer traditionella formerna av möten vid vals-tugor
eller på torg. Riksdagsledamoten Rossana Dinamarca, Vänsterpartiet berättar om hur nätet
ger andra saker än torgmötet.
”Jag är inte den som gillar att hålla torgmöten. Folk bara passerar, de stannar sällan för att prata.
På sociala medier är det fler än de som passerar på ett torgmöte, skillnaden är att man slipper se
de som går ointresserat förbi. De som gillar det man säger sprider det vidare. Det är också lättare
att “komma fram” och ställa en fråga eller föra ett samtal eller en diskussion på Twitter. Det
händer i alla fall mig betydligt fler gånger än när jag står på ett torg någonstans ute i landet.”
Det här med att hitta former, analogt såväl som digitalt, för att sänka trösklar genom att mötas
och våga samtala om politik är centralt för demokratin. Gudrun Schyman betonar hur det varit i
fokus under de homepartyn hon genomfört:
”Jag får ett forum där jag kan föra kunskap och inte bara stå och prata småsnuttigt och svartvitt.
Vi sänker trösklarna för de politiska samtalen och det är helt nödvändigt särskilt i ett ämne som
är så explosivt. Jag sänker tröskeln till absolut noll. De jag möter är i en miljö de tycker om, inge
behöver känna sig uttittad eller att man beblandar sig. Det är ett gäng som kan fortsätta prata när
jag lämnat dem. Det blir ett tillfälle för människor att komma samman och bjuda in de man inte
sett på länge. Och mitt i det här får jag finnas!”
Överhuvudtaget handlar mötet om att inte underskatta väljaren och att inte underskatta kraften
i mötet mellan människor. Med ett valresultat där Sverigedemokraterna fick 12.9 procent finns en
hel del utmaningar. Mona Sahlin sade under valkvällen i en valvaka “Vi ska inte lyssna på SD-le-darna.
Vi behöver lyssna på SD-väljarna.” Det är precis vad det handlar om nu. Och Gustav Frido-lin
svarade, i en sista utfrågning hos journalisten Niklas Svensson från Expressen i deras valstuga,
på frågan om vad medialiseringen betytt för valarbetet att det säkerligen är bra för demokratin
men menade också att inför nästa valår borde t.ex. en aktör som Expressen ha en större geograf-isk
spridning. Han ville betona att även om medieutvecklingen exploderar är Stockholmscentrerin-gen
stor. Så sant och en god idé för att hantera Sverigedemokraternas väljare är verkligen större
närvaro i deras vardag. Politikerföraktet och utanförskapet som finns hos dessa väljare måste
hanteras av fler möten. Digitala såväl som analoga.

2. Medierna älskade sociala medier
Medierna följer noga politikers digitala agerande och det var ett hett ämne att bevaka för medier-na
redan under förra valrörelsen. De har ju långt innan de sociala mediers existerade varit allt mer
personfixerade och här fick medierna unika direktkanaler till politiker dygnet runt. Det var förstås
högintressant att följa. Initialt lyftes ofta tramsiga aspekter fram som att citera tweets från cen-terpartistiske
politikern Fredrick Federley när han tittade på Melodifestivalen. Med tiden kom dock
sociala medienärvaron att ge enskilda politiker medieutrymme runt de sakfrågor de driver. Artiklar
byggdes med hjälp av valda tweets eller att inlägg från alla möjliga olika plattformar fick gestalta
en vald vinkel.
Mediernas intresse för politiker på digitala arenor har sedan dess självklart fördjupats. Större
delar av den svenska journalistkåren som bevakar den nationella politiken finns numer på Twitter.
Flöden från sociala medier hårdbevakas. De sociala medierna har blivit ett naturligt arbetsverktyg
med tre syften. Distribution av egna artiklar, omvärldsbevakning och realtidsinspel från lyssnare
och tittare. För politisk bevakning är det högintressant att dels följa reaktioner runt politiska utspel
bland väljare och politiska motståndare dels följa politiker som finns i digitala kanaler. Varje ”soci-ala
medievåg” och reaktionerna runt dem följs noga och fångas upp redaktionellt.
En av de mest profilerade och digitalt aktiva journalisterna som bevakar politik är Niklas Svens-son,
Expressen som jag intervjuat för den här boken tillsammans med ett antal politiker. Genom
att följa hans twittrande och instagrammande märks det hur centrala de sociala medierna är som
arbetsredskap, vilket han också bekräftar:
”Sedan ett par år tillbaka är sociala medier ett av mina viktigaste arbetsredskap. Via twitter och
Facebook hittar jag nyhetsuppslag och kan snabbt och enkelt kontakta politiker som annars har
en mur av pressekreterare och staber omkring sig. Än viktigare är dialogen med läsare och tittare.
Via Twitter och Facebook får jag i dag huvuddelen av de nyhetstips som resulterar i artiklar och
avslöjanden på nätet och i print.”
Twitter som arbetsverktyg i en valrörelse. Här Niklas Svensson, politisk reporter, Expressen

Det är inte bara journalisterna som använt sociala medier än mer i sitt arbete under detta valår.
Även allt fler politiker fick större insikt om den digitala närvarons betydelse. Vilket för många inne-burit
att de valde att använda Twitter. En av de politiker som var tidig i Sverige med att använda
sociala medier är Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund som ser tydliga fördelar med
att använda sociala medier för sin egen argumentation men också för att förstå vad människor
tänker:
”Det är väldigt betydelsefullt att hitta vägar där man kan beskriva vad man gör, hur man tänker,
visar att det bakom en politiker finns en vanlig människa. Det ger mig väldigt mycket att kunna
identifiera vad människor bekymrar sig för och diskuterar. Det korta utrymmet på Twitter gör
också att man kan blir mer tydlig. Kraven på kompakthet gör att man får en snärtig formulering
som man kan ha nytta av i andra sammanhang och hör mig säga det senare i ett annat samman-hang.”
Min analys är dock att många politiker blev aktiva på Twitter detta valår för att de primärt såg
det som en kanal för att bygga relationer och bli synliga för journalister. Det var inte för att visa
nya vägar in i politiken eller föra medborgardialog som de använde twitter. Man ville säkerligen
genom sin digitala närvaro kunna sätta agendan och driva opinion. Inte nödvändigtvis inspirera till
politiskt engagemang. Om inte en enda journalist fanns på Twitter längre vore andelen politiker
helt klart mycket färre. Efter förra valet slutade många politiker blogga. Nu kommer nog många
twittra mindre frekvent.
Den digitala närvaron för en politiker erbjuder också en möjlighet att följa dem i sin vardag och
även följa deras resonemang genom åren om de varit digitalt aktiva länge.
”För mig betyder min blogg flera olika saker. Jag får en chans att lägga ut texten och argumentera
för det. Allt jag gjort finns speglat där. Den som vill veta vad jag tycker om något hittar det där.
Det är både ett arkiv och en politisk dagbok som ger insyn.”
Anna-Karin Hatt, it- och energiminister, Centerpartiet
Niklas Svensson är väl egentligen den som bäst vet hur sociala medieanvändandet bland politiker
förändrat sig. Han om någon med sina dryga 48 000 följare borde veta:
- Det har skett en dramatisk förändring. Då upplevde jag att många skaffade sig konton i sociala
medier bara för “man måste”. Många politiker som fanns på Twitter 2010 kände sig obekväma
och visste inte riktigt varför de skulle finnas där. I dag är det annorlunda. Det förs nu diskussioner
och det kommer utspel den vägen. Jag tror att sociala medier inte bara blivit ett “nödvändigt ont”
för många av våra politiker, de trivs där. Men de är fortfarande alldeles för dåliga på dialog med
väljarna.
Det är intressant att Niklas Svensson lyfter fram att fler politiker nu verkar trivas på Twitter. Det
beror säkerligen på att de får en god omvärldskoll och så enkelt kan bli en del av den dagsaktuella
debatten. De möter ju också en stor mängd partimedlemmar så den support de får av dem och
den synlighet det kan ge dem genom är säkerligen betydelsefull för deras mobilisering.

Riksdagsledamoten Rossana Dinamarca, Vänsterpartiet beskriver vad sociala medier betyder för
henne:
”Twitter är för mig ett sätt att kolla av den aktuella debatten, vad människor pratar om. Det är
också ett sätt att vässa sina argument och att uttrycka sig kärnfullt. Jag skriver knappt några
pressmeddelanden. Gör jag det så är det framför allt för att det ska ligga uppe på hemsidan så att
folk som vill veta vad vi tycker i någon aktuell stor fråga ska kunna se det där. Annars är det my-cket
via sociala medier och då främst Twitter som jag når ut. Jag kan ibland bara göra en väldigt
enkel kommentar och det kan leda till att jag blir erbjuden att skriva en debattartikel eller delta i
en radio eller TV-debatt.”
Varje liten detalj under en valrörelse kan spela stor roll. Och i valet 2014 har partiorganisationerna
och enskilda politiker i mycket större utsträckning säkerställt att allt tas ut digitalt. Det är dock
inte i första hand enskilda politikers försök att påverka agendan med egna väl planerade utspel
i sociala medier som intresserat media allra mest. Utan snarare är det de digitala reaktionerna
runt de politiska händelserna hamnar i fokus. Det kan ge idéer om nya vinklar och kontakt med
personer som kan kommentera skeenden snabbt. Journalister följer även efterreaktionerna när
något lagts ut. Ibland agerar även politiker som om de inte tror att kommentarer i sociala medi-er
hårdbevakas och värderas lika mycket som om de kallat till presskonferens. Det blir officiella
uttalanden oavsett kanal. Särskilt under valtider. Ett exempel är när Stefan Löfven en söndagskväll
kommenterade konflikten i Gaza. Det öppnade för reaktioner som ledde till att kommentarsfältet
fick stängas på grund av alla de antisemitiska inläggen som gjordes där. Det hade kunnat förutses
och borde vägts in före publicering. Både kanal och tidpunkt borde övervägts i en sådan känslig
fråga.
I samtalet med Niklas Svensson blir man onekligen nyfiken på några av de scoop han gjort genom
sin digitala närvaro:
”Med hänsyn till källskydd kan och vill jag inte peka ut enskilda avslöjanden eller nyheter som
kommit den vägen. Men vid min granskning av #Demokratihotet spelade sociala medier en myck-et
stor roll. Så fick jag kontakt med politiker som utsatts för både hot och våld. Min artikelserie om
hotade och trakasserade politiker levde också ett eget liv i sociala medier - vilket jag är mycket
glad för.”
Aspekten om läsarinspel som Niklas beskriver, i det här fallet från politiker, är förstås viktig att
lyfta fram i relation till sociala medier och medielogik. Hur både journalister och politiker behöver
planera för att hantera en andra våg av publicering. Med en redaktionell digital närvaro har de allt
mer digitalt aktiva journalisterna fångat upp en mängd levande verklighetsberättelser från läsare
och tittare även under supervalåret. Politiker behöver prioritera att följa detta och ha en beredskap
för uppföljande kommentarer och helt nya infallsvinklar utifrån en digital diskussion. Genom att
följa den skapas beredskap för hur medierna kommer att agera i nästa steg. Allt det här gjordes
idag i mycket större utsträckning under supervalåret än under förra valrörelsen.
En aspekt av det extrema medietryck som funnits detta år är hur en enskild politiker egentligen
ska kunna räcka till. Tiden och orken är ju inte oändlig. Fredrik Reinfeldt kommenterade detta
under valdagen hos SVT och menade att det nästan var på gränsen i år. Mitt råd vore att medier-na
i större utsträckning visade intresse för fler politiker på fler nivåer. Det kan också bidra till att
minska politikerföraket. Att få se fler personer i fler debatter och att politik byggs av många vore
viktigt.

3. Verklighetsberättelser
Digitala verklighetsberättelser påverkar dagordningen. Bloggposten ”Sveket” bevisade i val-rörelsen
2010 hur stor påverkan av dagordningen en enskild person kan ha. Under valets sista
vecka blev den tidigare okända Emelie Holmqvists verklighetsbeskrivning av sin mammas situation
som utförsäkrad dominerande i media. En text ursprungligen riktad mot de egna vännerna som
blev central i den nationella mediebilden under valårets viktigaste medievecka. ”Sveket” kostade
Alliansen majoriteten.
Det bloggades, twittrades, delades och kommenterades i Facebook om Emelie Holmqvists berät-telse.
Det länkades till bloggposten av drygt 500 bloggare, kommentarsfältet fylldes med drygt 3
000 kommentarer och Facebookinlägget delades 38 000 gånger. Vilket då var ett delningsrekord.
Emelies berättelse blev viral. Väljarna krävde svar. Och media agerade mellanhand. Att inlägget
blev en sådan viral framgång byggde på aktualiteten, äktheten med hög igenkänningsfaktor och
utförandet med en god stilistisk förmåga. Berättelsen om utförsäkrade Annika Holmqvist berörde
starkt.
Så här i efterhand kan man konstatera att timingen på många sätt var lite väl perfekt i det skede
valrörelsen befann sig i. De rödgröna arbetade strukturerat för att maximera effekten. Blogg-postens
spridning blev dock emellanåt nästan för välregisserad. De rödgröna balanserade på
gränsen till att ”gotta sig” lite väl mycket i de digitala framgångarna. För enskilda människor som
bar på liknande berättelser blev berättelsen en beskrivning av deras vardag. Den fick ett eget liv.
I efterhand har bland annat reklamaren Jakob Ohlsson, som under valrörelsen arbetar hos S
berättat om hur han dragit ihop en grupp reklamare och hjälpt Emelie:
”»Sveket« öppnade en fördämning. Samtidigt som Emelie Holmqvists mamma hamnade på Afton-bladets
förstasida började människor runt om i Sverige dela med sig av sina egna erfarenheter av
att vara utförsäkrade. Snart hade hundratals svenskar bloggat om sjukförsäkringsreglerna.
Jakob Ohlssons nätverk hade då redan skridit till verket. De kände Emelie Holmqvist, de hade
hjälpt henne med bloggen och hade på något dygn byggt sajten Nyasjukforsakringen.se, där fler
berättelser från utförsäkrade samlades.”
”Revolutionen på Sveavägen”, Fokus, våren 2014
Från bloggposten Sveket till sajten 86000.se fyra år senare

Jag tror inte att avslöjandet om att det var ett antal reklamare som bidragit till bloggens sprid-ning
hade förtagit kraften i Emelies berättelse. Den digitala kunskapen var för låg då om hur man
skapar virala framgångar. Idag är dock känsligheten och kritiken mot både fejk-PR eller planterade
digitala utspel mycket större. Det här var ju en äkta historia men historien om hur en enskild per-son
tog plats och påverkade valet måste sättas i relation till att det uppbackat av de som kan både
digital kommunikation och hur man når ut.
”Det var oväntat att jag som enskild individ kunde ha den påverkan. Men det är ett tecken på att
demokratin fungerar och visar också på kraften i nya media. Vem som helst med lite talang i for-muleringarna
kan få fram sitt budskap.”
”Valet och sociala medier: Blogginlägget som skakade valrörelsen”, Sveriges Radio, 25 juni 2014.
Det är naturligtvis så att det behövs ”talang i formuleringarna”. Emelies styrka var just den
stilistiska förmågan tillsammans med mamma Annikas öde. Vilket betyder att det parti som inte
behärskar kommunikation, i alla kanaler riskerar att förlora. Kommunikationsförmågan har se-dan
länge varit nödvändig för att bli en framgångsrik politiker. Nyckeln är ju att bli begriplig och
uppfattas som att förstå en väjares verklighet. Insikt om hur detta fungerar på digitala arenorna
är central att förstå. Man behöver de kunskaper, färdigheter och ”talanger” som det nya me-dielandskapet
kräver. Det är ju här väljare och politiker agerar inom.
Ytterligare en aspekt runt bloggposten av Emelie Holmqvist är att om ett parti under denna val-rörelse
skulle agerat såsom Alliansen gjorde när debatten var som mest aktuell skulle det gått rik-tigt
illa. Alliansföreträdarna var besvärande osynliga, förutom när de tvingades att hantera frågor
vid direkta frågor i samband med debatter. I digitala kanaler var det så gott som helt tyst. Så går
det inte att ducka längre om verklighetsbeskrivningar av det slaget blir virala.
”Sveket” blev nästan en så kallad faktor-X. Det är en fråga som oförutsett dyker upp mitt i
valrörelsen, utan att någon anat det, men får trots detta stor betydelse för valresultatet. Sveket
kostade troligen Alliansen majoriteten den där sista veckan. Självklart önskar sig varje partistrateg
en motsvarande händelse som arbetar i deras riktning.
Emelie Holmqvist frontade en ny kampanj i valspurten detta år, ”Vi är 86 000”, där man pub-licerade
berättelser från utförsäkrade som samlats under de senaste fyra åren. De inblandade
hoppades förstås alla på ännu en ”Sveket”-effekt. Men utförsäkringsfrågan var inte lika het fråga
detta valår.
En viktig aspekt när det gäller virala fenomen eller uppblossande nätdiskussioner i ett slutskede
av en valrörelse är hur självförtroendet stärks när opinionsvindarna blåser åt det egna hållet. En
kraft som inte får underskattas som mobiliserande kraft under valrörelsens sista dagar efter ett
så intensivt valår som detta. Här blir det intressant att i eftervalsanalyserna se vad bland annat
granskningarna mot SD under valrörelsens sista vecka har betytt.

4. Reaktiv proaktivitet
Det de rödgröna visade i samband med bloggposten ”Sveket” var en förmåga att vara reaktivt
proaktiva. De var snabba på att skjuta in sin syn på hur situationen för de utförsäkrade fungerade
under pågående debatt. Men oftast tappades de digitala väljarreaktionerna bort under förra valet.
Trots de välbemannade sociala medieredaktionerna.
Under supervalåret har däremot de flesta partier kommit med snabba digitala kommenterar och
reaktioner på egna eller andras utspel. Inför varje debatt satt de laddade med förstärkande vid-eos,
infografiker eller annat som kärnfullt summerade det som diskuterades ur deras perspektiv.
De scenarioplanerade för detta i förväg och hade integrerat sociala medier fullständigt i kampan-jarbetet.
Man arbetade helt klart än mer redaktionellt med att få ut de vinklar man ville. Ofta
anpassat även för en mängd olika kanaler.
Reaktiv proaktivitet kräver ofta mod och alltid snabbhet såväl som en fingertoppskänsla. När Mil-jöpartiet
tog tillfället i akt och påminde om att minska utsläppen och höja beredskapen för väder-katastrofer
under pågående skogsbrand i Sala i somras tyckte många att de passerade en gräns.
Personligen håller jag med om att den verkligen balanserade på gränsen till, inte nödvändigtvis
mot populism som kritiker sade eftersom de faktiskt driver dessa frågor aktivt, men till osmak-lighet.
Jag reagerade mer över hur deras agerande skickade en stark känsla av ”vad-var-det-vi-sa”
vilket i en sådan här allvarlig krissituation för många inte är optimal. Ett agerande som skickar
signaler på avsaknad av empati och ett försök att ta billiga poänger. Ett tydligt exempel på att det
ibland går för fort. Hade dödsfallen stigit eller fler allvarliga olyckor inträffat hade detta kunnat
sänka förtroendet rejält för partiet. De red på en katastrof som inte är att rekommendera.
Denna förmåga att vara reaktivt proaktiv som idag är vardagsmat var alltså inte alls vanlig under
förra valåret. Men det fanns ett undantag och det var Sverigedemokraterna. De förmedlade genom
sin närvaro känslan av att deras frågor och perspektiv dominerade samhällsdebatten. De var en
stor del av samhällsdebatten så fort det gavs möjlighet och normaliserade därmed rasism. Deras
förmåga att strukturerat utnyttja tekniken för att snabbt agera i realtid när deras egna kärnfrågor
diskuterades gynnade dem i den normaliseringsprocess de befann sig i då. En förmåga som var
central för att nå de valframgångar de gjorde. Bit för bit blev deras rasistiska argumentering en
del av vardagen för oss alla. Gräns efter gräns förflyttas. Och ett av de tyngsta bevisen för att
nätet påverkade valet även för fyra år sedan är det faktum att Sverigedemokraterna kom in.
Bra att få skjuta in sin politik när saker är aktuella. Men ibland går det för fort.

5. Valhemligheten blivit än mindre hemlig
Det förra valet summerades av mig som ett ”Facebookval” inte i betydelsen av att politiker och
partiorganisationer alltid var aktiva och relevanta för väljare på dessa plattformar. Utan genom
att väljarna visade att de fanns på nätet och ville prata politik. Valhemligheten luckrades upp. Mer
och mer av de egna ställningstagandena blev synliga genom vad man delade, reagerade på och
diskuterade.
Det här en aspekt som under supervalåret förstärkts ytterligare. Man visar allt oftare den egna
partipolitiska preferensen. Under EU-valet påminde Google, Twitter och Facebook oss om att
rösta för att bidra till ett ökat valdeltagande. Det gör att steget blir kort från en påminnelse till en
delning av både deltagande och politisk preferens. Under EU-valet valde många att fotografera den
röstsedel man valt. Dels för att visa vad man röstat på dels för att uppmana alla andra att rösta.
Partierna har under de båda senaste valrörelserna erbjudit många möjligheter att digitalt visa vem
man stöder genom att till exempel pryda sin Facebooksida eller Twitterprofil med partiets valbud-skap.
Det här tror jag också bidrar till att sänka trösklar till engagemang. Det är lätt att vända sig till en
vän för att vilja veta mer. På till exempel Facebook kan man be om hjälp och råd inför det stora
beslutet om vem man ska lägga sin röst på.
Visst kan det säkerligen även orsaka osämja i vänskapsrelationer eller arbetslivet när det blir di-skussion
om olika värdegrundsfrågor. Politik och ställningstaganden är av tradition mycket känsli-ga
frågor i det svenska umgänget. Kanske får man en ny syn på varandra när den politiska färgen
avslöjas tydligare och i stort tror jag det kan bidra positivt till samhällsklimatet att våga argu-mentera
och debattera sina ställningstaganden. Kanske kan man lära och lyssna av varandra och
tillsammans finna nya vägar. Men visst ska valhemligheten vara något man ska ha stor respekt för.
Men också fundera över de beteendeförändringar som finns. I stort kanske det faktum att samhäll-sproblem
diskuteras allt mer gemensamt kan bidra till demokratiutvecklingen. De redan engag-erade
kan också enkelt visa kanaler in i politiken genom att de visar mer av sitt engagemang. Kan
sedan samhällsproblem också diskuteras allt mer av politiker och medborgare tillsammans bidrar
det till en demokratiutveckling av ännu mer positiv karaktär. Det minskar på sikt politikerförakt
och ökar engagemang. Medborgardialogen är lika central som tidigare. Det nya är att mellanhan-den
mellan de partipolitiskt engagerade och allmänheten är de egna följarna och vännerna på
digitala plattformar.
I sociala medier suddas valhemligheten ut

6. Politisk TV-reklam och videos
2010 var första året som politisk tv-reklam var tillåtet och 69 procent tog del av valreklam på TV.
Förra valets mest omdiskuterade film var Sverigedemokraternas, som TV4 inte sände med hän-visning
till att de gestaltade invandrare på ett som gör att de kan tolkas som hets mot folkgrupp.
En viktig diskussion men var säkert för dem mest ännu ett tillfälle för att dra slutsastsen att me-dierna
censurerar dem.
Med två tredjedelar som ser tv-reklam blir det en stark och viktig kanal för politiska budskap. Film
var förstås i årets valrörelse inte bara skapat för tv utan lika mycket för läsplattor och mobilen.
TV-reklam var en integrerad del av valkampanjandet för många partier. Det är också dit som en
stor del av reklambudgeten gått och de antal videos som partierna valt att producera är stort.
I socialdemokraternas kommunikationsplan för valrörelsen 2014 beskrev man reklamfilmer som
en del av helheten i kommunikationen och som hjälpmedel för att ge väljare svar på frågan om
hur just de ser på verkligheten. De digitala kanalerna erbjöd möjligheter att fortsätta arbeta med
gestaltningen av politiken i fler kanaler, med fler budskap. Vilket gav väljarna fler tillfällen att
stämma av sin världsbild mot den som förklarats i en video av ett parti.
Kampen om just gestaltningarna av verkligheten och att bygga trovärdighet är centralt i en val-rörelse.
Digital kommunikation fångar in, skapar och förstärker känslor. Bilder och särskilt rörliga
bilder bär känslor. De är lättare att ta in, rakt in i hjärtat. Känslor i kommunikation arbetar med
det omedvetna och den övervägande delen av hjärnans aktivitet sägs vara omedveten. Det ratio-nella
tänkandet, faktakollen, plockas fram först i slutskedet, som en avstämningspunkt. Emotionell
kommunikation underlättar alltså för att avkoda budskap och minnas dem. Det underlättar för att
man ska kunna plocka fram budskapen ur minnet senare och ligger som grund för de flesta beslut
vi tar.
Politisk tv-reklam och videos stort under supervalåret

Särskilt i valfilmerna försökte många arbeta med känslor. Moderaterna har bland annat arbetat
med tre humoristiska, varma filmer om första dagen på jobbet för att sätta fokus på jobben. So-cialdemokraterna
hade tre lågmälda filmer om vardagsituationer i till exempel skolan och vården
som många kunde känna igen sig i. Centerpartiet skapade en glad hoppfull känsla med sin anime-rade
video där också deras vallåt förekom. Den sågs som trendbrytande för att den just lämnade
verklighetsbeskrivningarna eller har fokus på partiledarna.
Men ingen arbetade så väl med känslor och valde ett tydligt historieberättande som Moderater-nas
film. Något man gärna sett mer av från alla partierna. Oavsett partitillhörighet berättade den
filmen något viktigt om hur alla bidrar till det gemensamma samhällsbyggandet.
Moderaternas film ”Alla behövs” har dryga 730´visningar, Socialdemokraternas valfilm om skolan
(som lanserades mer nyligen) har 305´visningar och Centerpartiets EU-film nådde nästan en halv
miljon visningar. Dessa siffror blir dock ryckta ur sitt sammanhang utan att veta hur mycket som
lagts i mediebudget för att sprida dem. Det är sällan filmer når dessa siffror utan rejäl hjälp av
annonsering. Tycker själv också att dessa filmer oftast tappades bort vad gäller före- och efterar-betet.
Även om det största antalet valfilmer kom i anslutning till riksdagsvalet så förekom de även i
EU-valet. Till exempel gjorde kristdemokraternas kandidat Lars Adaktusson en svart-vit video
med tydliga anspelningar på sin bakgrund som granskande journalist. Klippet avslutades med den
klassiska avslutningsfrasen från utrikesrapporteringar ”Lars Adaktusson för Sverige i Bryssel”. Med
videon ”Grislöftet” fick Centerpartiet ut rörligt kampanjmaterial när grisfrågan seglade upp under
EU-valets slutskede. Även EU-parlamentet gjorde en video riktad mot förstagångsväljare som sågs
2.5 miljoner gånger på YouTube samt Facebook. Deras officiella valvideo sågs av ungefär 11 mil-joner
tittare. Så rörlig valreklam i alla plattformar har blivit en del av valmaskineriet.
Ett parti som inte valde att använda sig av tv-reklam men varit starka i sitt digitala arbete är
Miljöpartiet som ser den tydliga fördelen med andra kanalval. Nämligen dialogen. Partisekreterare
Anders Wallner berättar:
”Vår gröna valrörelse är väldigt digital. Det är där vi har möjlighet till egna kanaler där vi kan
försöka ersätta det de rikare partierna gör med TV-reklam och köpt utomhusreklam. Det blir des-sutom
mer dialoginriktat, vilket vi gillar.”
Miljöpartiet behöver i sina eftervalsanalyser utvärdera om det hade gynnat dem att pumpa ut
valvideos på samma sätt som många andra partier gjorde. Hade det kunnat ge dem den draghjälp
de hade behövt för att bli det tredje största partiet? Allt handlar ju om ett samspel mellan kanal-val.
Och den digitala närvaron Miljöpartiet har hade kunnat få just deras valvideos att ta riktig fart.
Dessutom med draghjälp av profiler som Timbuktu och Fredrik Wikingsson. Den känsla de lyck-ades
fånga med #Allgrönt gav en indikation på att det hade kunnat bli intressant.

7. Bilder, bilder, bilder
Bildspråket tog verkligen stor plats under supervalåret och är en förutsättning för digitala deln-ingar.
Stillbilder, bäst gestaltat av de hundratusentals valaffischerna var förstås lika centrala som
tidigare och blev omdiskuterade digitalt. Men framför allt har det handlat om stillbilder som gestal-tat
huvudbudskapen eller som visat ”verkligheten” av motståndarens perspektiv under pågående
diskussioner. Infografik och bilder på Instagram har använts flitigt i ett stort antal kampanjer
både från politiker och medier. Diskussioner som blossade upp bildsattes. Argument förpackades
i tydliga talande bilder. Även den politiska satiren gestaltades med bilder som ofta fick stor digi-tal
spridning och blev internetfenomen. När den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt valde
metaforen ”stridshingst” för sin uthållighet flödade nätet snabbt av bildmässiga kommentarer och
tolkningar. På hashtaggen #stridshingst samlades allt och plockades upp av media. Det samman-ställdes
och kompletterades av intervjuer med till exempel historiker som fick förklara stridshing-stens
roll tillsammans med socialamedieexperter som kommenterade fenomenet. En samtidstyp-iskt
av supervalåret.
Ytterligare en politiker som varit digitalt aktiv länge är EU-parlamentarikern Fredrick Federley,
Centerpartiet. Under sitt kandiderande till EU-parlamentet var hans instagramkonto varit central.
Och nu på plats i Bryssel kortbloggar han i bild om sin nya arbetsvardag och folkbildar verkligen
om vardagen i EU-parlamentet. Han var intervjuad i min förra bok om politik och sociala medier
och lyfte redan då fram detta med insyn:
”Med tiden blev det också en informationskanal kring vad jag arbetar med och det visade sig att
de som följer mig dyker upp på debatter jag annonserat där/…./Det gör att jag kan berätta vad
jag gör och anser på ett sätt som innan dessa medier fanns var en omöjlighet om det inte fanns
en obegränsad budget till hands. Jag kan känna av stämningar till viss del och få direkta reaktion-er
på tankar och idéer.”
Fredrick Federley ur Politik 2.0, Brit Stakston 2010
Bildens roll har varit central både för satir, fakta och känslor

8. Nätet stärker rasisters världsbild
De valframgångar som Sverigedemokraterna gjorde 2010 kunde redan då helt uppenbart kopplas
till deras digitala organisering och mobilisering. Deras intensiva digitala närvaro bidrog till att nor-malisera
deras perspektiv och de organiserade samt mobiliserade sig själva väl.
Sverigedemokraternas medienärvaro var stor i alla medier. Även om de nästan aldrig förekom
i positiva omdömen så gynnade just det bara deras bild av att just vara maktlösa och i konflikt
med resten av samhället. Det utanförskap de kände förstärktes och de förde en daglig kamp mot
vad de kallade ”PK-medier”. Ju mer medierna skrev negativt om Sverigedemokraterna desto mer
stämde deras världsbild. De kandiderade riksdagsledamöterna började synas på Twitter:
”Att som den främlingsfientliga nättidningen Avpixlat få sina artiklar rekommenderade av riksdagsmän
(från SD), på Twitter och in andra sociala medier, skänker legitimitet och en känsla av vind i seglen.”
Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwald
De träffades på sina anonyma främlingsfientliga digitala mötesplatser och hanterade kritiken
genom att i sina egna husorgan finna likasinnade att diskutera sina perspektiv med. Egna ekosys-tem
och egna världar där deras rasistiska konspirationsteorier flödar. I Expressens/Researchgrup-pens
granskning av anonyma kommentarer på Avpixlat och dess föregångare Politiskt Inkorrekt
framkom också att Sverigedemokraternas presskansli hade en direktkanal in till sajterna, via en
särskilt uppsatt e-postadress, där partiet, genom Christoffer Dulny, kunde tipsa men också direkt
styra innehållet på sajten.
Rasistiska världsbilder förstärks på nätet

De använde sig av reaktiv proaktivitet och agerade så fort deras kärnfrågor togs upp. Och även
om deras sätt att debattera ofta skrämde och tog död på samtalen var de sammantaget extremt
närvarande i sina kärnfrågor. Detta bidrog till en mobilisering av sina väljare. Den hårda tonen har
bara fortsatt sedan dess vilket också bekräftas av partisekreterare Anders Wallner, Miljöpartiet.
”Jag upplever att tonen på nätet blivit råare de senaste åren. När vi gjort digitala kampanjer har
de blivit ganska raffinerat saboterade av främlingsfientliga nätaktivister. Det finns många där
ute som vill använda sin nätkunskap till att förstöra för andra. Det är tråkigt, för jag tror att det
skrämmer partierna från att använda nätet mer.”
Sverigedemokraterna dominerade fullständigt tidningarnas debattforum under förra valrörelsen
som vid den tiden ofta hade öppna kommentarsfält utan moderering. Det är viktigt att påminna
sig om att 90 procent av de som läser något på nätet kan ses som ”tysta läsare”, de ser och ly-ssnar,
men kommenterar aldrig eller skapar eget innehåll. Vilket innebär att de tysta, mer passiva
läsarna, såg mer Sverigedemokraternas perspektiv i kommentarsfälten. Deras synlighet och de
andra partiernas tystnad på många arenor bidrog till att deras perspektiv normaliserades.
”De rasistiska konspirationsteorierna är ofta så krystade så att de utan internets hjälp endast
skulle slå rot hos en begränsad publik. Men på nätet, professionellt förpackade, vinner de gehör.
Inte minst i ekonomiska kristider.”
Skrivbordskrigarna, Lisa Bjurwald
I eftervalsanalyser av EU-valet konstaterades att Sverigedemokraterna och Moderaterna varit de
partier som fått mest negativ bevakning. För Moderaterna drog valforskarna slutsatsen att det
påverkade dem negativt eftersom deras väljare möter den bilden av moderaterna i de medier de
konsumerar. För Sverigedemokraterna blir den negativa kritiska bevakningen mest en tändgnista
för det interna arbetet. De går ju till den främlingsfientliga sajten Avpixlat och fortsätter sin kamp
mot omvärlden.
Sverigedemokraterna är med andra ord ett av de partier som sköter sin digitala politiska mobil-isering
bäst och mest strukturerat. Inte på Facebook och Twitter eller andra allmänt synliga plat-tformar
men diskuterar gärna anonymt på hatsajter. Man upplever sig vara sanningssägarna som
vågar välja andra vägar när andra är rädda för trånga åsiktskorridorer.
Att Avpixlat anses som en trovärdig kanal för Sverigedemokrater blir tydligt när Jimmie Åkesson
får frågan om hur ofta han läser Avpixlat:
Det händer säkert någon gång i veckan i alla fall. Jag kikar in och ser om det finns någon in-tressant
rubrik. De tar ändå upp saker ur ett lite annat perspektiv och levererar en sanning annan
än den gängse.
”Thaimat i äldreomsorgen problem”, intervju med Jimmie Åkesson i SVD, september valet 2014
Expressen genomförde nya avslöjanden tillsammans med Researchgruppen under supervalårets
sista veckor som visade hur Sverigedemokrater hatade på nätet. Frågan om invandringens kost-nad
som så tydligt hamnade i fokus under valåret kan ha haft betydelse för att öka deras valdelt-agande.
Trots att till och med ett antal ledamöter tvingades bort från partiet medan andra utreds
fick ingen påverkan. Kärnväljarna rubbades inte alls av detta utan såg det säkerligen snarare som
om de behandlades orättvist. Sverigedemokraterna blev Sveriges tredje största parti. Nätet har
spelat en stor roll för dem i sitt mobiliseringsarbete.

9. Demonstrationsviljan finns
Ett intressant exempel på politisk mobilisering från förra valrörelsen skedde efter valet. Felicia
Margineanu organiserade via Facebook en demonstration mot rasism dagen efter riksdagsvalet.
10 000 personer samlades på Sergels Torg och liknande demonstrationer skedde på fler platser
runt om i landet.
Den demonstrationen kan ses som startskottet för en våg av demonstrationer. Det demonstreras
mot rasism, för jämlikhet, för samtyckeslagstiftning eller mot kriget i Gaza. En allt större demon-strationsvilja
finns. En våg av ställningstaganden som tack vare nätet enkelt kunnat marknads-föras,
genomföras och drivas opinionsmässigt länge efteråt.
I slutet av december 2013 samlades över 20 000 personer till en manifestation mot rasism och
nazism i Kärrtorp. Det var en protest mot tidigare händelser samma vecka i samma förort. I up-propet
för att delta var de digitala kanalerna absolut nödvändiga. Nätet blev också platsen att visa
sitt stöd före, under och efteråt.
Det blev en gestaltning av den anti-rasism som vuxit sedan valresultatet 2010. Kärrtorp blev
under supervalåret en symbol för hopp om en ännu bredare folklig antirasism-rörelse. Här organ-iserade
och mobiliserade sig motståndet över partigränserna. På plats där sida vid sida av de tra-ditionella
aktörerna inom anti-rasismrörelsen och etablerade politiker fanns också en stor mängd
människor som inte engagerat sig partipolitiskt eller demonstrerat på länge. Om någonsin tidigare.
Det är också i relation till det här som Moderaterna väljer att lägga flyktingfrågan på bordet. De
vet att det också finns en djup vilja av att gemensamt agera mot rasismen.
Möjligheten att så lätt starta motreaktioner för enskilda frågor och mobilisera demonstranter tack
vare till exempel Facebooks evenemangsfunktion betyder mycket för demokratiutvecklingen. Det
digitala och det analoga mötet i en växelverkan. Från ett gillande till handling. Varje deltagare bär
sitt engagemang vidare vilket i sin tur ger än fler ringar på vattnet av engagemang. Det måste
i slutändan även det påverka både det politiska engagemanget och demokratiutvecklingen. Man
möter likasinnade och får ofta verktyg till fortsatt engagemang.

10. Supermedialiserat supervalår
Medierna har inte längre ensamrätt på opinionsbildning. Det är ju ytterligare en av de aspekter
som förändrats successivt vid sidan av människors sätt att engagera sig och uttrycka åsikter. På
ett övergripande plan och för de som inte använder nätet kan dock den politiska bevakningen även
under ett supervalår upplevts ha skett på ett tämligen traditionellt sätt. Och valforskare kommer
säkerligen konstatera att valbevakningen även detta år följt gängse mönster av spelteorier och
mindre av sakfrågor oberoende av vad som pågår bland väljare.
Men samtidigt vill jag precis som efter förra valet hylla medierna själva för hur de bidragit till att
väcka nyfikenhet för politik genom att vara innovativa vad gäller hur nyheter om politik och valåret
förpackats. En person med det minsta lilla samhällsintresse har kunnat hitta en mängd olika al-ternativ
för att följa de politiska utspelen. Supervalåret har varit supermedialiserat. Det har gett
möjligheter för den enskilde individen, vänner, föräldrar, lärare och allmänna nyhetsjunkies att
följa politiken ur alla vrår och vinklar och bjuda in fler i de samtalen.
De flesta medieaktörer har arbetat med en mängd journalistiska produkter under supervalåret.
Webb-tv, liverapporter, politiska kommentarer, opinionsmätningar, intervjuer med politiska
företrädare, podcasts, visuella analyser, partiledardebatter, partiledarintervjuer, dueller, gäs-tagrammare,
valskolor, valfrågekollen, valbussar, valstugor, valkompasser, valquiz, valguider,
valtempen, politikerkoll, specialtaggar för att följa valet såsom till exempel #dinröst från SVT, #in-teettskit
från SR och andra satsningar mot förstagångsväljare eller mer kuriosa inslag, men virala
hits, som SVDs historiska politiktest. Eller mer omdiskuterade element såsom till exempel tera-pisamtalen
i ”Nyfiken på partiledaren”. Valspurten har bestått av ett race av debatter och dueller i
olika kanaler och toppades av ett antal valvakesändningar i maratonformat. Allt som andra medier
sänt har även kommenterats både på plats och från studios hos andra medier.
Statsvetaren Ulf Bjereld funderar över medieutvecklingen och vad som påverkat metadebatter om
medier och huruvida politik kan bli klickraketer.
”Allt dokumenteras idag. Ljud och bild finns från alla samtal när allt sänds. Var det sedan syns
spelas nästan ingen roll. Frågan är om den marknadsekonomi som styr journalistiken leder till
att man jagar klick och gör det till priset av seriositeten. En annan fråga man kan ställa sig är
om metadebatterna om medierna beror på medierna eller på att politiken dragit sig mot mitten
Den första online-producerade partiledardebatten i Sverige, Aftonbladet

och blir ointressant att följa. En kraftig politisk debatt mellan höger och vänster skulle lika gärna
kunna leda till klickraketer. Men å andra sidan söker sig alla framåt. Även medierna. Från blogg-bävningar
till twitterstormar. Men vem hade trott att det hetaste heta skulle vara att göra TV. Det
och poddar är det jag ser växer mest under valåret.”
Det enda jag personligen saknat är mer innovativ datajournalistik där man försökt förklara de
långsiktiga effekterna av förslag som ges. Det borde vara möjligt med all tillgänglig data att visu-alisera
mer av konsekvenserna av de politiska förslag som finns, på låt säga 3-4 års sikt. Mer av
sådana datakörningar och analyser vore intressant som alternativ till de oändligt många opin-ionsmätningar
som under sista valveckan kommit att likna fyrverkeri. Tiotals undersökningar på
väldigt få dagar måste förvirra och hetsa väljare. De kan ha två effekter å ena sidan visa att den
egna rösten spelar roll å andra sidan få politik att framstå som ett lotteri där den egna rösten är
oväsentlig.
– Den mobilisering av människors politiska engagemang som valrörelsen bidrar till motverkas av
mediernas fokus på det politiska spelet.
Kampen om opinionen under den långa valrörelsen avgörande, Jesper Strömbäck, 23 oktober
2013.
Tror inte heller att medierna alltid hunnit ge väljarna svar på frågan varför något sprids och
därmed ge dem kunskap för att kunna vara mer mediekritiska. Vem ligger bakom vilka utspel
kommer det nya medielandskapet snart kräva framkommer tydligare i varje rapporteringen. Vad
gäller dialog på till exempel Twitter borde analyser oftare göras av vilka som RT:ar, vem som star-tade
det och i vilket syfte. Ännu mer spännande vore att väljarna mycket mer regelbundet under
ett valår får veta hur politiker faktiskt agerat i de frågor de profilerar sig inom. Det saknas helt i
slutdebatter.
Medierna har dock sammantaget verkligen folkbildat om politik genom de många olika sätten som
man kunnat lära sig mer av de olika politiska kandidaterna och deras politik. Många är också de
rent folkbildande insatserna för att förklara politik, såsom till exempel Valskolan som Marcus Os-carsson
i TV4 gjort.
Både Aftonbladet och Expressen har för första gången sänt partiledardebatter helt producerade
för onlinetittande. Aftonbladets sändning startade under debattkvällen 314 000 strömningar av
sändningen och 17 000 tweets skickades. En dryg vecka efter debatten är antalet startade sänd-ningar
över 1 miljon enligt Aftonbladet. De har aktivt jobbat med efterarbetet och möjliggjort att
man kunde se exakt de delar man är mest intresserad av själv. I efteranalysen av data från twitter
visar kommunikationsbyrån Intellectas räkning att de som valt att delta i debatten online åter-fanns
inom ett brett spektra av hela twittersfären i Sverige. Det var med andra ord inte enbart ett
ämne som diskuterades bland journalister och politiker. Ett gott betyg och ett tydligt bevis för att
man lyckades nå nya målgrupper med politiskt innehåll.
Detta supermedialiserade valår har också lett till en explosion av motsvarande aktivitet hos par-tierna.
Det har varit glädjande eftersom man under förra valrörelsen verkligen mest såg digitala
medier som distributionskanal av färdigpackade budskap. Det fanns möjligtvis planer för hur
utspelen skulle tas ut även digitalt. Men digital kommunikation för att skapa ett långsiktigt en-gagemang
förvaltades inte så väl. Även under supervalåret saknades hos politiken innovativa sätt
försöka engagera men de har ändå vågat testa mer detta valår.

Man har förstås använt digitala plattformar för att underlätta valarbetet. Appar har funnits av både
mer underhållande karaktär av olika kvalitet och rena arbetsverktyg som säkerligen varit extremt
värdefulla för dem själva. Moderata Ungdomsförbundets #värvaalla fungerade som ett nav för
dem bland all information under ett valår. En app som gjorde det enkelt att bli medlem, se aktivi-teter
i det egna området, visar hur man kunde engagera sig och vad de tyckte i olika frågor. Mil-jöpartiets
”Miljöappen” var ett verktyg för deras samtalskampanj och samlade allt om partiet vilket
för de engagerade blev relevant och underlättade. Det bidrog säkerligen till att öka engagemang.
- Vår samtalskampanj har vi digitaliserat under mandatperioden genom att samla den i en app och
vi kommer även att använda mobila verktyg för att kommunicera med våra valarbetare. Slutresul-tatet
av kampanjen är vårt riksdagsmanifest som våra medlemmar kunnat påverka med hjälp av
digitala verktyg, precis som EU-manifestet och partiprogrammet tidigare.
Anders Wallner, partisekreterare Miljöpartiet i intervju med författaren
Övriga inslag har varit poddar från partisekreterare, valportaler, valsajter, vallåtar, valmanifest,
videos som tydliggjorde var man stod i olika frågor, nyhetsbrev, sakfrågekampanjer och även part-ierna
har erbjudit valtester.
Det man skulle vilja se mer av i politiken digitalt är än mer av medborgardialog och lust att fånga
upp engagemang och synpunkter även under ett valår. Efter valrörelsen hoppas jag att man nu
arbetar vidare mer innovativt med digitala kanaler. Arbeta med liknande koncept som ”Framtidens
Kronoberg, Power to the patients” även om det behövs helt annat gränssnitt. som Socialdemokra-terna
i Kalmar län ville använda för att förbättringsförslag för vården. Och även om det, i det
aktuella exemplet, finns mycket att önska både användar- och formmässigt i det exemplet så vore
det relevant med fler liknande inslag som vill använda teknik för medborgardialog.
Ett riktigt guldkorn i valrörelsens sista veckor är Miljöpartiets realityserie #Alltgrönt. Här får vi
följa den innersta kretsen hos Miljöpartiet. Det ges en unik inblick i hur det ser ut inför slutdebat-terna,
vilka budskap man hoppas få med, hur det gick och hur man agerar på saker som sker i
omvärlden. De kommenterar också andras utspel. Framför allt visar serien det engagemang som
driver politiker att arbeta dygnet runt under en period för att få fram sina budskap. Nyttigt att få
se hur det finns en arbetsglädje och respekt för sina motståndare i den gemensamma kampen om
väljarnas röster.
” När andra partier ställer sina politiker framför kameran i påkostade tv-reklamer, släpper vi in
kamerorna hela vägen bakom kulisserna. Följ Gustav Fridolin och Åsa Romson de hektiska dygnen
fram till valet. Ett nytt avsnitt varje dag kl 16.”
Det var briljant. Och ett smart sätt att få ut alla sina huvudbudskap. Det man fick se var förstås
extremt välplanerat. Men också välgörande för den äkta glädje och engagemang som märktes.
Det parti som fått störst genomslag på nätet och som varit bäst på att kommunicera med väl-jarkåren
via nätet får unika fördelar inför den kommande mandatperioden. Här ingår också
förmågan att lyssna av reaktioner på de utspel som görs och lära av dem inför nästa debatt. Det
är en fördel i den period som följer. Det finns en grund för den möjliga aktivering som nämns i
inledningskapitlet. I det perspektivet har särskilt Miljöpartiet, Centerpartiet samt Feministiskt Ini-tiativ
utmärkt sig under valrörelsen.
De liberala debattörerna var mer synliga 2010. Det är som om de rödgröna till slut knäckte koden
för att kombinera individualism och kollektivism på nätet. Självklart har både Aftonbladets starka
digitala närvaro vid sidan av aktörer som Politism och enskilda tydliga vänsterprofiler förstärkt
arbetet. Något att lära av för de liberala debattörerna inför 2018.

Socialdemokraterna har under supervalåret haft några av landets främsta reklamare och gräs-rotsaktivister
verksamma hos sig. Utifrån vad jag sett verkar inte den kompetensen helt fullt ut
kommit till sin rätt. Det är troligen för att det finns för många interna strukturer att brottas mot i
det dagliga arbetet i en partiorganisation av den storlek och tradition som Socialdemokraterna är.
De är inte en digitaliserad folkrörelse i hjärtat. De båda stora partierna backade och tror att det
har att göra med att de inte hittat former för att vara relevanta och engagerande på nya sätt. Den
basen för engagemang måste idag förstärkas av en digital bas i varje led. Inte bara ses som mark-nadsföring.
Detta med hur partiers äldre former för folkrörelsearbete påverkar digitaliseringsarbetet beskrivs
väl av Anders Wallner, partisekreterare (Mp).
”Rent krasst - metoder som partierna inte använder åren efter ett valår kommer de (generellt
sett) inte heller våga använda under valet. De etablerade partierna är fortfarande inte heller or-ganiserade
efter hur nätet ser ut, utan efter hur traditionell folkrörelse och riksdagsarbetet funger-ar
(på gott och ont). Undantaget är möjligen de nyare partierna som Fi eller Piratpartiet.”
Jag nämnde det inledningsvis och vill avsluta genom att be om att det i eftervalsanalyser finns en
lust att förstå de nya engagemangsformerna. Vi får inte glömma att var kampen om opinionen
sker i det nya medielandskapet måste följas och analyseras ur ett demokratiperspektiv. Det ska
inte ses eller beskrivas som en kamp mellan medieslag. Och absolut inte reduceras till en fråga om
vilket parti som hade flest följare eller andra irrelevanta värden.
Det handlar istället om dyka ner i de nya möjligheterna för väljare att använda sin medborgarmakt
och vad det innebär för demokratin. Exakt det som till exempel folkbildningsaktörer som ABF var
för den ”politiska och sociala demokratiseringen” av Sverige för 100 år sedan. Nu har vi nätet som
arenor för detta demokratiarbete. Jag hoppas därför att de framgångar Feministiskt initiativ har i
vissa kommuner får bli det goda exemplet som får de övriga partierna att tänka efter och analy-sera.
Kampen om opinionen utspelar sig inte bara i traditionella medier längre. Den är föremål för en
mycket mer levande diskussion bland människor. På deras villkor utifrån deras föreställningar. Och
det är ett samhällsansvar för varje parti att använda tekniken för större grad av inkludering och
medskapande. Här finns en stor hemläxa. Vilka deltar ännu inte? Nätet öppnar för påverkan från
fler. Det är hög tid att:
Det är hög tid att:
• närma sig de nya sätten att engagera sig i samhällsutvecklingen
• sluta hävda att människor och särskilt unga inte bryr sig
• se nätets roll i valrörelser och politiskt engagemang
Under supervalåret har medborgarna i alla åldrar visat att de visst bryr sig. Kanske de inte alltid
svarar att de bryr sig om politik när du frågar dem, men de bryr sig om det samhälle de lever i.
Myten om den icke-engagerade medborgaren gagnar ytterst bara de som redan har makt. Att
avfärda nya medievanor som irrelevanta eller fokusera på trivialiteter när digitala aktiviteter ska
analyseras är att negligera en möjlighet till minskat politikerförakt och en möjlighet till demokra-tiutveckling.
Att konstatera att unga är passiva och ointresserade av politik handlar mer om att
ställa sig frågan. ”Och hur inkluderande och medskapande arbetar vi egentligen?”

Brit Stakston
Mediestrateg
Mobil: 0733 83 33 66
Mail: brit@stakston.se
Läs mer på Stakston.se

Valet och nätet. 10 sätt som sociala medier påverkade supervalåret

Recomendados

Recomendados

Más contenido relacionado

Similar a Valet och nätet. 10 sätt som sociala medier påverkade supervalåret

Similar a Valet och nätet. 10 sätt som sociala medier påverkade supervalåret (20)

Valet och nätet. 10 sätt som sociala medier påverkade supervalåret