6. !
”Jag behöver inte dela din åsikt
men jag är beredd att dö för din
rätt att framföra den”
!
Voltaire 1694-1778
!
!
!
”Jag struntar i vad du tycker men
är bredd att göra nästan vad som
helst för att få synas ”
!
Fritt efter tidsandan 1995
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!6
7. Innehållsförteckning
!
Förord 9
!
30 november 1994 11
!
Postmaterialism, aktivism
och programledarmakt 17
!
Demokratin, lagarna
och den civila olydnaden 25
!
Extremisterna 57
!
Media som livsluft 81
!
En dag i staden 89
!
Att förändra för att bevara 95
!
Författarna 109
!
!
!7
9. !
Förord
!
!
Herbert Tingsten sade en gång att varje generation
måste vinnas för demokratin. Den tilltagande
närvaron av civil olydnad är ett symptom på att
detta jobb inte är tillräckligt väl utfört i den post-
materialistiska generationen.
!
Ungdomsgenerationen tar demokratin för given.
De har aldrig upplevt något annat och kan inte
heller tänka sig demokratin som hotad. När en
sten kastas eller ett hus ockuperas uppfattas det
som ett inlägg i debatten och inte som ett olaga
våldsdåd. Eftersom demokratin uppfattas som
självklar upplevs utomparlamentarism och civil
olydnad inte som något hot.
!
I själva verket hotar den civila olydnaden
demokratin. För oss som politiskt aktiva leder
detta till flera slutsatser. Vi måste initiera en
diskussion om demokratin och vart vi är på väg.
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!9
10. !
!
Vi uppmärksammar problemen, men kan däremot
inte leverera någon fullständig lösning på hur
utrymmet för civil olydnad kan minskas och
demokratin åter göras attraktiv och intressant för
de unga.
Vi har däremot nått två slutsatser framför andra.
Den ena riktar sig mot oss själva. Partipolitiken
och dess arbetsformer måste moderniseras, öppnas
upp och göras mer attraktiv. Den andra riktar sig
mot media. Livsluften för de grupper som sysslar
med civil olydnad är mediernas okritiska och
omfattande rapportering.
!
Ett stort tack till Gösta Bohman och Gun Hellsvik
för inspirerande råd och vägledning.
!
Stockholm i maj 1995
!
Fredrik Reinfeldt
Per Schlingmann
Peter Samuelsson
Cecilia Widegren
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!10
11. !
!
!
30 november 1994
!
!
Det var dags för 1994 års mörkaste dag, den 30
november. Sedan flera år tillbaka förknippas denna
dag i Sverige med våldsamheter och motsättningar.
Karl XII:s dödsdag har på grund av detta kommit
att bli en påminnelse om närvaron av rasism även i
Sverige. Det har blivit en dag då oftast mycket
överförfriskade skinheads i grupper dragit fram
genom landets städer och spridit skräck, våld och
vandalism omkring sig.
!
Den massmediala uppladdningen inför 30:e
november har varit mycket omfattande varje år.
Det har börjat flera veckor före själva dagen med
reportage och färggranna beskrivningar av polisens
förberedelser. Vanliga medborgare har uppmanats
att stanna hemma, för att undvika konfrontation
med de våldsamma rasisterna. Det massmediala
intresset och erfarenheter av tidigare års
händelser bygger varje år upp en förväntansbild.
Väl framme den 30:e ligger stäm-
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!11
12. -ningen tät över de svenska städerna, inte minst
Stockholm och lund. Detta gällde även
inramningen av 1994 års 30:e november. Men där
upphör likheterna med tidigare år.
!
Det hade börjat som tidigare år med diskussioner
kring det riktiga i att polisen utfärdade
mötestillstånd den 30:e för rasistiska och
främlingsfientliga grupper. Sedan kom beskedet
från de ledande krafterna i Sverigedemokraterna,
det största främlingsfientliga partiet som brukar
anordna manifestationer den 3:e, att de avsåg att
stanna hemma detta år. Det skulle inte bli något.
Hade detta varit hela sanningen om den 30:e
november, att våldet denna dag alltid uppträder
strikt proportionellt till närvaron av rasister, då
hade historien slutat här.
!
Istället lät de självutnämnda så kallade anti-
rasisterna meddela att de trots beskedet från sina
antagonister avsåg att manifestera mot rasismen
den 30:e november. Om inte för något annat så
bara för att motverka risken att rasisterna skulle
ändra sig. Detta var det återkommande argument
som användes. Det har sin särskilda förhistoria.
Olika anti-rasistiska grupperingar har i flera år
motdemonstrerat den 30:e november. Dessa anti-
rasister har oftast antalsmässigt varit mycket
större än de samlade rasisternas skara. De har
varje år visat upp samma våldsinriktade
framtoning som rasisterna själva, i anti-rasisternas
fall
!
!12
13. lika ofta riktat mot polisen som mot rasisterna.
Argumentet har varit att de försvarat
yttrandefriheten och i förlängningen hela
demokratin. Anti-rasisterna har menat att om
någon åsikt som folk i gemen anser avskyvärd
tillåts att uttalas offentligt så hotar det bara
genom att sägas våra demokratiska ideal.
!
Anti-rasisterna brukar också säga att de försvarar
sig mot det rasistiska våldet – via användande av
eget våld. Anledningen till att polisen ofta angrips
är att de i anti-rasisternas ögon ofta påstås vara på
samma sida som rasisterna. Rätten att peka ut
våldsverkare ligger alltså helt och hållet i
händerna på dessa anti-rasister, och då får hela
yrkesgrupper klä skott för anklagelserna om att
framkalla våld. Ett våld de alltså bekämpar med
eget kraftigare våld. Allt i demokratins namn.
!
Motdemonstranterna samlar i sina led de mest
revolutionära och våldsinriktade vänsterelement
som finns i Sverige. Här finns folk från olika
kommunistiska organisationer, till exempel Ung
vänster och Offensiv, men också diverse
invandrarsammanslutningar. Den 30:e november
har blivit en mobiliseringsdag för dessa element.
En dag då de kan värva nya aktivister och hoppas
på att få den yttersta vänsterns viktigaste
argument för din samhällsomstörtade syn
underbyggd. De menar att vi lever i en polisstat,
en form av diktatur, och att det våld som polisen
använder är olagligt. Den som lever i en diktatur
av vår sort
!13
14. (kapitalistisk, som till skillnad från de
kommunistiska som aldrig sägs ha skadat någon)
menar de har rätt att gripa till våld mot staten.
!
Talet om försvaret av demokratin är det
intressanta. Det r ämnat att göra våldet politiskt
korrekt. Med politiskt korrekt avser vi en åsikt
eller en handling som opinionsmässigt ligger i tiden
och som enbart därför kan antas möta en större
förståelse hos både den breda allmänheten men
framförallt hos den svenska tryckareliten i
massmedia. Den som har allmänt accepterade
eller politiskt korrekta syften, i detta fall att
protestera hon rasister, kan på detta sätt tillåta sig
nästan vilka åtgärder som helst och ändå
framställas som stående på det godas sida.
!
Den 30:e november är perfekt för att tillfredsställa
dessa syften. Vad är mer politiskt korrekt än att
vara mot överförfriskade och våldsfixerade
skinheads som hyllar en kung de inte vet vem det
är och som tror sig värna om fosterlandet.
Strategin har varit mycket framgångsrik. Det tog
flera år innan massmedia slutade med osakliga
hyllningar av dessa självutnämnda anti-rasister.
Balansen har med åren blivit bättre, men det
beskrivs fortfarande förvånande ofta som om dessa
våldsamma vänsterelement utför någon slags
behjärtansvärd handling.
!
Den 30:e november 1994 stod vänsterelementen
utan motpart, det fanns inga att försvara demo-
!
!14
15. -kratin och yttrandefriheten mot. De valde dock
att inte gå hem. De formerade sig istället till små
grupper som drog in i City och började vandalisera.
!
På Lilla Nygatan i Gamla Stan ligger en liten
frisörfirma där tre tjejer jobbar. De har i
korsningen av Lilla Nygatan och Schönfeldts Gränd
köpt reklamplats i ett oanvänt skyltfönster. Det
tog bara några sekunder, vittnar boende i
kvarteret som såg den lilla gruppen av ungdomar
som slungade stenen mot skyltfönstret. Stenar som
var uppbrutna ur stenlagda vägar och troligtvis var
tänkta att använda mot skinheads och polis. Ni fick
de istället tjänstgöra som glaskrossare.
!
Dagen efter fick tjejerna, liksom en lång rad andra
småföretagare efter denna händelse, beställa nya
fönster. För dem kostade det drygt 2500 kronor att
byta rutan. Detta får affärsidkarna bära själva
varje gång det inträffar. Självrisken för den typ av
företagsförsäkringar som är tänkta att täcka denna
typ av skador är satt till hela 7000 kronor.
!
De krossade rutorna fick inga jätterubriker med
bilder i tidningen dagen efter. Det fick däremot
betydelsen för de tre tjejerna. De tar 230 kronor
för en vanlig klippning. Fönsterbytet motsvarar
alltså elva klippningar. Räknar man dock bort de
fasta kostnader de har de har för lokaler och
förbrukningsmaterial krävs det ännu fler
klippningar för att täcka skadan, eftersom
kostnaden måste tas
!
!15
16. från rörelseresultatet. De behövde bokstavligen
arbeta i ett par dagar bara för att någon förvirrad
yngling i sin påstådda iver att krossa rasismen, satt
sig över gällande lagar.
!
Det är mycket sällan som det återges av
massmedia på detta sätt. Det säger något om
vilken förvriden bild som etablerats om vem som
är svag och vem som är stark i den svenska
samhällsdebatten. Massmedia berättar gärna
brottslingarnas historia, och förutsätter då att
skälen för brottslingen antigen är hedervärda eller
att brottslingen själv är offer för andra övergrepp
och därför egentligen mest själv att beklaga. Vi
tänker dock oftast bort hans offer. Det möjliggör
politiskt korrekt våld och vandalism. Brotten utan
synliga offer.
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!16
17. Postmaterialism, aktivism
och programledarmakt
!
!
Välkomna till 90-talet. Den stökiga tiden i
vaktombytet mellan den för de senaste etthundra
åren dominerande industrialismen och det som ska
komma sedan. Det är idag lätt att rada upp att
som är på väg ut, alla institutioner som har fallit
eller håller på att falla. Det är lättare att nämna
de auktoriteter som känns ålderdomliga, än att
kunna nämna det eller dem som ska ersätta.
Därför är det en stökig tid. En tid av sökande
snarare än en tid avpassad för leveranser av
tvärsäkra svar.
!
Att det är stökigt innebär inte att allt är kaos.
Mycket nytt och spännande växer fram. Det sker
dock oftast partiellt, även om förändringen för de
som upplever den kan vara omvälvande. Samtidigt
som många grips av IT-feber och diskuterar den
nya tekniken och möjligheterna att kommunicera
över hela världen växer det fram en närmast
teknikfientlig trend, inlindad i post-
!
!
!
!
!
!
!
!
!17
18. !
!
!
materialistiskt miljöengagemang. De flesta trender
som växer fram på detta sätt på 90-talet gör det
också partiellt och oftast längs med trender som är
direkt motstridiga. Det finns inte längre någon
enda sanning för svenskarna och begreppet ”mitt i
verkligheten” har förmodligen aldrig varit mer
förvirrande än nu. Bilden av ”verkligheten” styrs
helt enkelt av vilket perspektiv som väljs.
!
Nästan alla åsikter och livserfarenheter kan på
detta sätt sägas förekomma samtidigt. Det finns
fog för att säga att svenskarna äntligen har slutat
göra allting samtidigt. Det gör dock också att vårt
behov av det demokratiska samtalet har ökat. Att
bara framställa en del av verkligheten, tillexempel
genom att låta endast en åsikt framskymta, blir
mot bakgrund av detta alltid otillräcklig.
!
Förklaringen till denna alltmer mångfacetterade
svenska verklighet beror främst på de två globala
förändringar som i vår tid griper över hela världen
och som också påverkar Sverige. Den första är
individualiseringen, fenomenet att den enskilde
individen på ett mer framträdande sätt än
någonsin tidigare står i centrum. Framförallt i de
delar av världen med hög välfärdsstandard märks
individualiseringen tydligt. Ökad fritid för den som
väljer det, större resurser och ett enormt utbud av
valmöjligheter har skapat en pluralism i sättet att
leva.
!18
19. Den andra globala trenden är just
internationaliseringen och teknikens reducering av
de geografiska avstånden. Det som förr var åtskilt
av ändlösa avstånd kan idag kopplas ihop på några
sekunder. Moderna krig utkämpas inför publik
bänkade i sina TV-soffor för att följa utvecklingen
på de olika fronterna. Nästan inga förhållanden är
okända men informationen totalt sett är så
omfattande att mottagaren måste välja. Genom
att sovra bland inkommande information
uppkommer nästa fenomen som bidrar till att ge
oss skilda verklighetsbilder.
!
Två sanningar kan på detta sätt stå i
motsatsställning till varandra men ändå båda två
vara möjliga att underbygga med exempel ur
verkligheten. Den som vill hävda att det går bra
för Sverige pekar på exportindustrins framgångar
och den som istället menar att det går dåligt kan
peka på den svaga kronan och den dåliga
reallöneutvecklingen de senaste tjugofem åren.
!
Fördelen med denna nya utveckling är att
medborgarnas liv har blivit mer intressanta och
innehållsrika. En titel eller familjetillhörighet
räcker inte längre för att beskriva en människa
eller för att kunna förutsäga hennes framtid. Ditt
liv är en omålad tavla och vi svenskar håller själva
i högre utsträckning än medborgarna i andra
länder i penseln.
!
Nackdelen är att det stora informationsflödet
!
!19
20. inte leder till att alla blir märkbart mer upplysta. I
många fall uppträder snarare det omvända
fenomenet. Det verkar svårt för verklig empati att
få plats i en tid där det är svårt att välja vad som
är det mest lovvärda projektet att rikta in sin
empati mot. Många ungdomar återkommer
ständigt till att de har ont om tid, de närmast
oändliga valmöjligheterna skapar beslutsångest. Vi
får livsstress.
!
För många verkar detta slå över i att stora delar av
informationsflödet helt negligeras. Intaget av
externa intryck blir mycket litet och strikt
selektivt. Det slår lätt över i en rädsla för det
okända, eller ett mycket snabbt avfärdande av allt
som är nytt. Ju större förändringsintrycket blir,
desto större krav på uppfattningsförmåga och
anpassning till det nya ställs på människorna. För
många blir detta för mycket. Ren
främlingsfientlighet och misstänksamhet mot allt
nytt växer sig starkt. För den som hela tiden
förmår följa med i det nya blir det obegripligt att
lyssna till den som misstror framtiden, på precis
samma sätt som det för den som blir löjeväckande
att se på som grips av framtidsberusning.
!
Kunskapsklyftorna och våra olika sätt och förmågor
att filtrera den enorma mängden information
skapar informationsklyftor som föder oförståelse
mellan svenskar. Det tydligaste och mest
närliggande exemplet på detta var hur synen på
Europeiska Unionen skapade djupa klyftor
!
!20
21. mellan svenskarna. Flera
”verklighetsbeskrivningar” av vår framtid i EU
beskrevs samtidigt och med samma anspråk på att
vara korrekt från de olika avsändarna. Avgörande
för den enskildes ställningstagande blev
förmodligen hur mycket information man själv
orkat inhämta och från vilka media. Hur människor
som vi i andra sammanhang vant oss vid att lyssna
till framställde verkligheten hade säkert också stor
inverkan.
!
Det är i denna stökiga tid med sina många
verkligheter som den civila olydnaden smyger sig
in. Det är typiskt för 90-talet. Allting i åsiktsväg
upplevs som testat, varför allting kan avfärdas som
gammalt. Alla politiska färdvägar upplevs också
som mer eller mindre testade antingen i Sverige
eller i något annat land. Det är svårt att tycka
någonting nytt. Detta lägger grunden för att
utpeka traditionella tyckare som gamla och
otidsenliga. Hoppet är inte långt till att svepande
avfärda hela akademiska traditioner, allt är
gammalt eller kan med hjälp av den ständiga
närvarande alternativa verklighetsbilden avfärdas
som efterblivet. Det skapar en ny åsiktsmarknad.
!
Att kunna något eller fundera över svåra sakers
inbördes påverkan på varandra blir mindre värt.
Istället sätts annat i förgrunden. Stark egen önskan
att synas. Provokativ läggning och näsa för det
politiska korrekta blir de nya framgångselementen.
!
!21
22. Det viktigaste är inte vad du tycker, allt är ju
redan testat, utan hur du framställer det och i
vilka kombinationer du binder ihop åsikterna.
Detta är en av delförklaringarna till att politiken
har problem. Där uppmuntras hela åsiktspaket. Vet
jag vad du tycker om kärnkraft förutsätts jag
samtidigt ha fått svaret på hur du ser på familjen.
Åsiktsparen som en partimärkt politiker oftast
företräder är kända och svaren upplevs därför som
väntade.
!
Detta är en tid för programledare snarare än
inbjudan gäster, för aktivister snarare än tänkare
och det skapar en grogrund för civil olydnad på
bekostnad av traditionellt partiarbete.
!
Längtan att synas hos den individualistiska unga
generationen är stor. Alla vill bemötas med respekt
och den största rädslan är att bli som folk är mest.
Otåligheten är också stor, du vill synas redan som
ung och orkar inte vänta längst bak i kön. Detta
skapar grogrund för aktivism. Det viktiga är inte
vad du tycker utan att du har förmåga att finna
kanalerna för att få ut ditt budskap alternativt hur
långt du är beredd att gå i olagliga aktioner för att
förstärka din i sammanhanget underordnade åsikt.
Detta har förändrat nyhetsvärderingen i Sverige.
Nyheter mäts efter grad av aktivism, och då oftast
med mycket större positiv bias i återgivandet.
!
Resultatet är unga programledare och kända
!
!22
23. unga aktivister som leder handlingsinriktade
enfråge- eller kampliknande organisationer. Precis
som den något mer spektakulära frikyrkligheten en
gång i tiden utkonkurrerade statskyrkan när den
inte förmådde följa med i utvecklingen hotas nu
de traditionella partierna och därmed hela vår
demokrati som vi känner den av den nya
aktivismen. En aktivism som inte sällan slår över i
civil olydnad.
!
Anledningen till att vi inte stillatigande borde se
denna utveckling fortgå är att alternativen som
aktivism och utbredd civil olydnad i förlängningen
erbjuder är ett odemokratiskt samhälle där
styrkan i din röst blir avgörande för vilket
inflytande du får. Aktivisterna bygger sin framgång
på att det bara är några som ska utnyttja rätten
att ställa sig över lagen och utnyttja demokratins
svaghet för sina egna syften. Skulle alla följa deras
exempel skulle samhället brytas itu och ersättas
av anarki, ett allas krig mot alla.
!
För att stoppa hotet från den civila olydnaden
måste politiken moderniseras och massmedia fås
att inse sin centrala och närmast uppmuntrande
roll. Vi måste alla dessutom bli bättre på att förstå
att känna igen de demokratiska manipulatörerna.
!
!
!
!
!
!
!23
25. Demokratin, lagarna och
den civila olydnaden
!
!
Ungdomar i Sverige idag har aldrig upplevt diktatur
och fåtalsvälde på nära håll. Ett fåtal har kommit i
kontakt med odemokratiska länder. Det har oftast
skett via tågluffning i Östeuropa innan muren föll
eller via vänner som flytt till Sverige undan
förföljelse i hemlandet. Förtryck och diktatur är
något vi läser om i historieböckerna eller får oss
till livs i TV-reportage från länder långt borta. För
oss tillhör det en annan tid. Demokratin i Sverige
uppfattas därför som självklar, något som alltid
funnits. Demokratin känns därför ohotad. Få
upplever att de behöver arbeta för att hålla den
levande och nästan ingen reagerar när några få
börjar använda metoder som sätter sig över de
demokratiska spelreglerna.
!
Vi har på detta sätt avtrubbats och allt oftare
kommit att acceptera olagliga och ibland
våldsamma metoder som ett sätt att protestera
mot politiska beslut som ogillas. Att kasta sten mot
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!25
26. !
!
polisen eller att krossa bankfönster påstås bara
vara ett sätt att höja sin röst för att synas.
Demokratin med alla dess friheter och rättigheter
finns där ändå.
!
För den äldre generationen som upplevde
fascismen och kommunismen på nära håll var
demokratin inte lika självklar. Demokratin var
något man fick kämpa för och som miljoner
människor fick sätta livet till för i andra
världskriget. Annars hade stater inte varit
demokratiska i Europa idag. När väl de totalitära
systemen var besegrade inleddes en diskussion om
hur en levande demokrati nu skulle kunna komma
att garanteras i Europa. Redan då uppstod
skillnader i synsätt på demokratin mellan vänster-
och högersympatisörer. Vänstern ansåg att det
politiska beslutsfattandet som ställt över alla
andra värden, medan högern betonade vikten av
ett pluralistiskt samhälle med maktdelning och
respekterad äganderätt.
!
Oavsett var man stod i denna konflikt blir det idag
lätt att uppfatta dagens ungdomars inställning till
demokratin som otacksam. De kan diskuteras hur
sval den unga generationens engagemang för
demokratin egentligen är. Det visar dock att
demokratin aldrig är slutgiltigt vunnen, den måste
vinnas om och om igen, och i dagens
ungdomsgeneration är denna uppgift slarvigt
utförd.
!26
27. För att få den unga generationen att värna om
demokratin måste vi klargöra vår syn på
demokratin och förklara varför demokratin är så
viktig. Vi måste förklara att civil olydnad och
stenkastning på gator och torg i förlängningen
hotar demokratin. Men vi får inte moralisera. Det
finns faktiskt förståeliga anledningar till att
ungdomar vänder sig bort från demokratin.
Demokratin uppfattas som ett vuxenprojekt.
Ungdomar känner inte att de kan påverka sin
situation inom ramen för demokratin. Politiken är
tråkig och politiker uppfattas ofta som opålitliga
och ointressanta.
!
Moderata ungdomsförbundet har i de två senaste
valen ringt 380 000 blivande förstagångsväljare
och har på detta sätt samlat en stor erfarenhet
vad gäller den unga generationens syn på
demokratin och politiken. Ointresset är
öronbedövande och ofta tätt sammanflätat med
stor okunskap om vilka spelregler som gäller.
!
Unga människors ointresse för politik i allmänhet
och partipolitik i synnerhet märks också i de
politiska ungdomsförbundens medlemsstatistik.
Medlemsantalen går ner mot den aktiva kärnans
numerär. De politiska ungdomsförbunden har till
stor del förlorat sin roll som forum för unga
människors politiska engagemang. De framstår mer
idag som plantskolor för sina moderpartier och är i
den rollen ofta också betydelsefulla som
opinionsbildare. Flera av ungdomsförbunden visar
!
!27
28. i valrörelserna att de på kort tid kan mobilisera
betydande kampanjkraft, men den löpande
politiska dialogen inom förbunden verkar ha
försvagats.
!
De här problemen får inte bara sopas under
mattan. Det är en varningssignal om att det
politiska systemet behöver genomgå förändringar
och bättre fås att anpassa sig till moderna
värderingar. Det demokratiska projektet måste ges
en ansiktslyftning.
!
Vad är demokrati?
!
Ordet demokrati är grekiska och betyder folkstyre.
Folket styr staten. Det var precis vad som skedde i
det som brukar kallas demokratins vagga, nämligen
den grekiska statsstaten Aten. Folket samlades på
torget och tog beslut i gemensamma
angelägenheter. Den Atenska demokratin var dock
ganska olik vår nutida. De flesta besluten fattades
direkt av de församlade. Dessutom utgjorde de
församlade bara en minoritet av folket. Kvinnorna
och slavarna fick inte vara med och bestämma.
Trots detta var sättet att styra staten något nytt
och den atenska demokratin har fungerat som
förebild ända fram i vår tid.
!
Idén om att medborgarna ska styra staten är
grundläggande också för den moderna demokratin.
I den svenska regeringsformens s.k portalpa-
!
!
!28
29. !
ragraf står det att ”all offentlig makt i Sverige
utgår från folket”. Denna portalparagraf har ofta
kritiserats för sin kollektivistiska grundsyn. Mänsk-
liga rättigheter och en fungerande rättsstat bygger
på att vi individuellt kan tillskrivas rättigheter och
avkrävas skyldigheter. Begreppet ”folket” blir i
detta sammanhang ett svårbestämbart begrepp.
Nu är det inte heller ”folket” direkt som utövar
makten. Direkt folkstyre var svårt i Aten och är
givetvis omöjligt i ett land med nio miljoner
invånare. Istället utser vi representanter som ska
styra åt oss. Dessa representanter utses i fria och
allmänna val, där alla vuxna medborgare har lika
rösträtt. Det är det som är innebörden i den
representativa demokratin.
!
Det är viktigt att komma ihåg att vi inte väljer
människor som ska bestämma över oss, vi väljer
människor som ska representera oss, styra åt oss.
Våra representanter i riksdag, landsting och
kommun ska föra fram våra åsikter och fatta
beslut som överensstämmer med våra värderingar
och som dessutom ryms inom de ramar som
konstitutionen uppställer. Om de inte gör det har
vi teoretiskt sett möjlighet att välja andra repre-
sentanter i nästa val. Det måste dock ifrågasättas
om det i Sverige existerar en sådan möjlighet. Vårt
partisystem med svaga personvalsinslag omöjliggör
i praktiken för väljarna att välja bort en politiker
som de är missnöjda med.
!
Många har idag invändningar mot det politiska
!29
30. systemet. Politikerna verkar ibland lägga sig i
allting och vid andra tillfällen ha märkbart svårt
att ens tycka någonting. Alltför många har svårt
att säga varför vi har en representativ demokrati
och på vilket sätt denna demokrati ska möte den
enskildes behov. Istället vittnar många om att de
känner distans till politiken och politikerna.
Politikerna framställs som en homogen grupp, en
grupp som dessutom tillskrivs samma åsikter. Då
blir det lätt att känna det som om besluten fattas
över ens huvud. Ens egna engagemang spelar då
naturligtvis också en mindre roll. Det skapar
misstroende mot politiken och i sista hand mot
demokratin.
!
När politikerna fattar beslut eller beskriver
verkligheten på ett sätt som endast en mindre del
av befolkningen känner igen sig i skapas ett
demokratiskt tomrum. Ett tomrum som lätt fylls av
den som med grova förenklingar på ett
iögonfallande sätt kan göra svåra sammanhang
skenbart mer begripliga.
!
Politikernas egen bristande förmåga att skapa ett
stabilt rättsläge för den enskilde, att förmedla
känslan av att medborgarna lever i en rättsstat
skapar misstro. Detta öppnar för civil olydnad.
Enskilda medborgare eller aktionsgrupper
markerar mot ofullständigheter i lagstiftningen
eller bristande överblickbarhet. På detta sätt
bidrar det politiska systemet självt till att
framkalla civil olydnadsaktioner.
!
!30
31. Civil olydnad hänger delvis också ihop med mångas
behov av förenkling. Det oftast enkla budskapet
förknippat med hög grad av aktivism ger intryck av
verkligt engagemang. Det blir lätt att okritiskt
ställa sig bakom dessa ofta förenklade budskap.
!
Demokratins idé
!
De brister de västliga demokratierna uppvisar
pekar på behovet av förnyelse, men betyder inte
att vi behöver överge vårt nuvarande styrelseskick
till förmån för något annat. Vissa saker är
demokratin inte tänkt att vara. Det handlar inte
om att försöka tillfredsställa olika gruppers i egen
sak framförda krav på expansion av verksamhet
och bidrag riktad till dem själva. Grundmotivet för
demokratin är istället att vi på så sätt kan försvara
den enskildes suveräna individuella rättigheter.
Den förra mycket vanliga feluppfattningen bygger
in mycken frustration och besvikelse i systemet. En
besvikelse som får bäras av hela det demokratiska
styrelseskicket.
!
Grundidén bygger på principen om alla människors
lika värde. Alla människor har frihet att forma sitt
eget liv och nyttja sin egendom så länge det inte
kränker någon annans frihet. Detta är grunden för
de mänskliga rättigheterna.
!
Det offentligas makt lagd i händerna på de repre-
!
!
!
!31
32. sentativt utvalda sanktioneras rättsligt och
moraliskt av att medborgarna frivilligt har avstått
ifrån delar av sin frihet. Därför måste den enskilde
värderas lika oavsett tillgångar och bakgrund när
det gäller inflytandet över det gemensamma
beslutsfattandet.
!
De mänskliga rättigheterna har diskuterats av olika
filosofer sedan tiderna begynnelse. Föreställningen
om de mänskliga rättigheterna är djupt rotad och
har genom den historiska utvecklingen förankrats
allt djupare hos medborgarna.
!
Idéerna är starkast i länder med sedan länge
stabila samhällsförhållanden och hög
levnadsstandard. På ett par årtionden har vi dock
också sett hela Sydamerika demokratiseras och de
asiatiska kapitalistiska staterna röra sig mot
demokrati. Sydafrikas demokratisering blir
förhoppningsvis en förebild för övriga Afrika. Fler
delar av världen än någonsin är inne i långtgående
demokratiseringsprocesser med efterföljande
växande respekt för människolivet. Processen är
ingalunda ödesbestämd, men den visar hur stark
och djupt rotad idén om de mänskliga fri- och
rättigheterna är.
!
Demokratins praktik
!
Demokratins legitimitet kommer givetvis också
från att medborgarna uppfattar sig leva i ett i
!
!
!32
33. huvudsak bra samhälle. Demokratin är det enda
styrelseskick som visat sig garantera ett anständigt
och civiliserat samhälle med frihet, öppenhet och
tolerans.
!
Den främsta orsaken till att demokratin gör
samhället civiliserat är att maktkamper och
maktskiften sker fredligt och utan våld. Under
totalitära styrelseskick är blodiga och hänsynslösa
maktmaktkamper vanliga. I demokratier sker
maktkampen mer öppet mellan olika politiska
grupperingar. Men ingen politisk gruppering vinner
makten för alltid. Makten vilar ytterst på väljarnas
förtroende. Makthavarna är tvungna att uppföra
sig någorlunda anständigt för att ha en chans att
behålla makten.
!
Demokratins kännemärke är kompromissen. Ingen
kan helt få sin vilja igenom, men inte heller någon
blir totalt ignorerad. Majoriteten kan inte ta sig
vilka friheter som helst mot minoriteten, utan är
tvungen att lyssna på dess synpunter. Efter nästa
val kan ju minoriteten plötsligt vara en majoritet.
Detta skapar kontinuitet och stabilitet i samhället.
!
Demokratins krav på anständighet och respekt för
den enskilde ör den svages och utsattes bästa vän.
Indien, en bräcklig men ändock fungerande
demokrati sedan två generationer, har inte
drabbats av allvarlig svält under sin demokratiska
period. Även om det delvis beror på höjd levnads-
!
!33
34. standard måste en stor del av förtjänsten
tillskrivas demokratin. När de styrande måste
försvara sitt handlande offentligt kan inte glappet
mellan retoriken och verkligheten växa sig hur
stort som helst. Detta förutsätter naturligtvis
också en fri och oberoende press som kritiskt
granskar makthavarna. Allt detta visar det
demokratiska styrelseskickets fördelar. En
demokratiskt vald regering kan inte acceptera
svält, en diktator behöver inte lyfta ett finger om
så halva befolknigen skulle duka under.
!
Detta är de viktigaste praktiska argumenten för att
demokratin är det enda styrelseskick vi kan
acceptera.
!
Olika syn på demokrati
!
Men demokratin är inget entydigt begrepp. Även
om alla är överens om att vi skall ha ett
demokratiskt styrelseskick, så finns det olika idéer
om hur demokratin skall fungera och vilka
gränserna skall vara för det demokratiska
beslutsfattandet.
!
Moderaterna menar att det offentliga
beslutsfattandet i enlighet med den så kallade
subsidiaritetsprincipen endast ska besluta om det
genuint gemensamma, det som inte de enskilda
medborgarna kan klara själva. Det ger politiken en
mycket mindre roll än vad den har idag. Vi anser
att många av de problem som vi vill ta upp
!
!34
35. !
!
till diskussion i den här boken beror på att alltför
mycket har blivit politik.
!
Det kan först sägas finnas förespråkare för de två
tänkta ytterlighetsuppfattningarna. Den ena
extremen är när allt behöver vara föremål för
politiska beslut. En uppfattning ofta företrädd av
socialistiska tänkare. Alla beslut fattas av det
offentliga, inget blir kvar för de enskilda människ-
orna att besluta om. I teorin går det fortfarande
att prata om demokratiska beslut, men i verklig-
heten känner vi inga socialistiska stater som inte
är diktaturer. Varför blir det så?
Demokratin kan i praktiken inte fungera i
tomma intet. För att demokratin ska kunna
fungera krävs till exempel yttrandefrihet. Den
enskilde ska alltid veta att han eller hon fritt kan
föra sin talan och protestera om han eller hon
upplever sina rättig-heter kränkta. En fri press
måste kunna kritisera och granska makthavarna.
Men för att yttrandefri-heten ska bli reell krävs
också möjligheter för pri-vatpersoner, företag och
organisationer att äga och sprida olika medier.
Detta är bara möjligt i en marknadsekonomi med
respekt för äganderätt och avtalsfrihet. Sveriges
senfärdighet att avmonopoli-sera dessa områden
försvagade under lång tid den svenska demokratin.
Erfarenheterna visar att ingen stat i historien
har lyckats införa en fungerande demokrati utan
att respektera yttrandefriheten och äganderätten.
Demo-
!35
36. kratin kan ses som en ömtålig planta. Där plantan
behöver vatten, luft ljus och näring för att
överleva kräver demokratin yttrandefrihet,
marknadsekonomi och äganderätt. Demokratin
måste uppmuntra till medborgerlig delaktighet för
att det personliga ansvarstagandet som binder
ihop varje framstående demokrati ska fås att växa
fram. Det är först när den enskilde upplever sig
leva i en stabil rättsstat där samma regler som
gällde på morgonen också gäller på kvällen, som
den enskilde kan få överblickbarhet över reglerna.
Det personliga ansvaret handlar sedan om att
respektera dessa regler. Ett samhälle där
efterlevnanden måste kontrolleras alltför ingående
blir en polisstat.
!
En socialistisk stat respekterar varken
marknadsekonomi eller äganderätt och i praktiken
inte heller yttrandefrihet. Socialismen är genom
sitt ointresse för den enskilde oförenlig med de
mänskliga fri- och rättigheterna som utgör basen
för demokratin. Det leder till att socialismen i sin
mer renodlade form är oförenlig med demokratin.
!
Det andra ytterlighetsfallet är när inget är politik.
Det får vi genom att dra resonemanget om
mänskliga rättigheter till sin spets. Om nu allt
samarbete mellan människor kan regleras av olika
rättigheter, vad finns då kvar att besluta om med
majoritetsbeslut? Behövs demokratin över
huvudtaget?
!
!
!36
37. Genom historien har varje samhälle styrts på något
sätt, av en envåldshärskare, en religiös ledare
eller en demokratiskt vald regering. De styrande
har i första hand garanterat lag och ordning i
landet och skydd mot angripare utifrån. Det
statslösa eller närmast statslösa tillståndet som en
del filosofer har drömt om, från kommunister och
anarkister till libertarianer, är en utopi. Bara
under korta ögonblick genom historien har en del
samhällen upplevt anarki. Dessa perioder har inte
som i de rosenskimrande utopierna präglats av
fred och harmoni.
!
Varken samhället där allt är politik eller samhället
där inget är politik erbjuder ett acceptabelt
alternativ. Men de problem vi vill diskutera finns i
Sverige idag, ett samhälle som i hög utsträckning
accepterar de mänskliga fri- och rättigheterna.
Problemen i Sverige har sin grund just i att man
börjat nagga dessa fri- och rättigheterna i kanten.
Allt för mycket har blivit politiskt.
!
Demokratins främsta syfte är att garantera att det
minimum av makt som måste samlas i staten
kontrolleras av folket. Tyvärr så försöker vi i
Sverige idag lösa alltför mycket genom politiska
beslut. Detta leder fram till många av de problem
som vi upplever idag, problem som kan utvecklas
till reella hot mot demokratin.
!
Medborgarna uppfattar att beslut fattas över deras
huvuden, att politikerna inte representerar
!
!37
38. !
dem utan styr landet utan att lyssna på
medborgarna. Många känner sig maktlösa och ur
stånd att påverka sin situation. Orsaken till detta
är att politiken under snart femtio år vuxit i
omfattning och börjat reglera allt fler områden.
Medborgarnas möjlighet att själva forma sin liv har
beskurits och istället beslutas allt mer av politiker.
!
Men det innebär ju att allt fler beslut fattas av de
demokratiska institutionerna. Är inte det bra? Inte
nödvändigtvis. Demokratin är ett styrelseskick, ett
sätt för medborgarna att styra det offentliga.
Detta innebär inte att det offentliga ska styra allt i
medborgarnas liv. När alltför mycket beslutas
politiskt undergrävs förutsättningarna för en
fungerande demokrati. Risken är uppenbar att den
förda politiken kommer i konflikt med de
rättigheter som utgör grunden för demokratin.
!
Så har varit fallet i Sverige. Trots att fri- och
rättigheternas ställning i grundlagen utretts i flera
omgångar de senaste årtiondena saknar Sverige en
grundlagsfäst äganderätt. För socialdemokraterna
är grundlagen på sin höjd ett hinder för en effektiv
maktutövning. Socialdemokraterna ser inte
demokratin som enbart ett styrelseskick utan en
organisationsform för hela samhället. Ju mer som
beslutas politiskt desto bättre. Politiken breder ut
sig och medborgarnas frihet beskärs. De mänskliga
rättigheterna sätts åt sidan.
!
!
!38
39. När politiker bestämmer mer och mer och lovar att
lägga medborgarnas liv till rätta ökar också kraven
på politiken. Det är inte konstigt. Det är på kort
sikt mycket mer tilltalade att rösta på någon som
lovar att ordna jobb än någon som säger att
arbetslösheten inte är politikernas ensak. Men ju
mer politiken sväller ut desto svagare och sämre
blir den på att tillfredsställa alla krav. Gapet ökar
mellan politikernas löften och verkligheten. Vem
bär skulden? Det enkla svaret blir politikerna, de
som lovade så mycket. Misstroendet mot
politikerna skvätter över på demokratin. Allra
värst blir det bland de unga, de som växt upp i
materiellt välstånd och som kläms åt hårt när
välärdsstaten knakar i fogarna. Den
socialdemokratiska versionen av demokrati utan
att vara fullt ut socialistisk gräver på detta sätt
sakta men säkert sin egen grav.
!
Gösta Bohmans varningar
!
Idag är problemen tydliga, men redan på
sjuttiotalet höjdes varnande röster. Under
sextiotalet trodde de flesta att alla demokratins
problem i stort sätt var lösta. Statsvetaren Herbert
Tingsten skrev om den lyckliga demokratin, där
ideologierna var döda och partierna bara bråkade
om småsaker. Demokratin var en överideologi som
alla ställde upp på och som inte behövde
diskuteras.
!
!
!
!39
40. !
Men så kom vänstervågen och i början på
sjuttiotalet fattades politiska beslut som på flera
områden rejält ökade politikens inflytande. Vad
som egentligen var en ökad socialisering av
samhället kallades för demokratisering. En av dem
som tidigast och med störst kraft varnade för
denna utveckling var moderaternas dåvarande
partiledare Gösta Bohman.
!
Gösta Bohman pekade på problemen med att allt
för mycket blev politik. För varje majoritetsbeslut
som fattas är det alltid en minoritet som inte får
sin vilja respekterad. Samhället splittras allt mer
och minoriteterna känner sig utanför. Som motvikt
till att göra allt för mycket till politik lyfte Gösta
Bohman fram sin syn på demokratin.
!
Demokratin ska vara ett styrelseskick, ett sätt att
styra staten, inte ett system som måste genomsyra
hela samhället. Den makt som den demokratiskt
styrda staten utövar är ett nödvändigt ont och ska
vara undantaget, individernas frihet ska istället
vara regel. Gränserna för statens makt skall noga
regleras i konstitutionen. Konstitutionen måste
dessutom få en starkare ställning genom att
nystiftade lagar skall prövas mot konstitutionen i
en oberoende institution.
!
För att demokratin och individernas personliga
frihet skulle vara möjlige lyfte Gösta Bohman fram
två förutsättningar. Dels att medborgarna
!
!40
41. !
kan bilda sig en uppfattning i olika frågor, dels att
medborgarna kan överblicka följderna av sina
beslut tillräckligt bra för att kunna ta ansvar för
de beslut som fattas. Därför såg Gösta Bohman
med oro på att allt mer politik blev centraliserad
och en angelägenhet för experter. Risken var
uppenbar för att medborgarna skulle tappa
intresset för politiken och i sista hand för
demokratin.
!
Tyvärr har, som vi har konstaterat, mycket av
Gösta Bohmans farhågor slagit in. Att den växande
välfärdsstaten har undergrävt förutsättningarna för
sin egen existens och även minskat tilltron till
demokratin är uppenbart. Vad som inte varit lika
tydligt är de problem som följt av politiken. En
debatt om medborgarinflytande och villkoren för
lokalt politiskt beslutsfattande har dock tagit fart
de senaste åren. Vi tycker det är viktigt att även
peka på denna sida av demokratins problem.
!
Även när vi är överens om vad som ska beslutas av
det offentliga och vad som ska beslutas av den
enskilde medborgaren, finns det utrymme för
diskussion på vilken nivå besluten ska fattas. De
problem som uppstår när alltför mycket blir politik
förvärras ofta av att besluten fattas centralt, långt
från medborgarna. Känslan av att inte kunna
påverka förstärks när beslutsfattarna sitter långt
borta.
!
!
!41
42. Mycket av socialdemokraternas politik de senaste
femtio åren har handlat om att centralisera
politiken, ofta för att kunna göra mer till politik.
Små kommuner har slagits ihop och kommunernas
åtaganden har alltmer reglerats från staten. Detta
har lett till att antalet förtroendevalda har
minskat drastiskt och att allt mer politik har blivit
en angelägenhet för experter.
!
Vi anser att de beslut om fattas ska fattas på
lägsta möjliga nivå, så nära medborgarna som
möjligt. Med många lokala förtroendevalda skapas
en bred förankring av den förda politiken bland
medborgarna. Ytterst vilar demokratin på
medborgarnas förtroende. En demokrati där
medborgarnas politiska engagemang består i att
lägga en valsedel i urnan var fjärde år är inte
stabil nog att möta de utmaningar en orolig
framtid kan föra med sig.
!
Demokratin är ett sätt att styra en av grundlagen
begränsad och garanterad stat. Vi anser att
medborgarna är kapabla att sköta sina egna
angelägenheter och forma sina egna liv. De har
kompetens att delta i besluten om de
gemensamma angelägenheterna. Detta är en
demokratisyn som ställer krav. Med friheter och
rättigheter följer ansvar- medborgarna måste sätta
sig in i de olika politiska alternativen och kunna
överblicka följderna av sina beslut. Det innebär att
de måste respektera de lagar som deras
representanter i riksdagen beslutat om.
!
!42
43. !
Ska man lyda lagen?
!
Riksdagen stiftar lag. I riksdagen sitter folkets
valda representanter och följaktligen borde
lagarna spegla folkets rättsmedvetande. Så är, som
vi tidigare påtalat, ofta inte fallet. Ett typiskt
exempel är den s.k pappamånaden. Inte nog med
att politiken med beslut liknande pappamånaden
gör ett djupt intrång i det rent personliga, flera
opinionsundersökningar visade dessutom att
svenskarna var emot idén. Resultatet blir att
förtroendet för lagstiftarna och i förlängningen
förtroendet för demokratin urholkas.
!
Någon kan hävda att de smärtsamma besparingar
som moderaterna stödjer också kan påvisa att de
ogillas av en majoritet av befolkningen. Det är
dock annorlunda. Den svenska välfärdsstaten
levererar bidrag för lånade pengar. Det är snarare
utslag av lurendrejeri än något annat att hävda att
besparingar som syftar till att möjliggöra en
återbetalning av lånade medel skulle hota
demokratin på samma sätt som beslut begränsar
vår privatsfär.
!
Även i en demokrati vägledd av principen om
mänskliga rättigheter kommer lagar att stiftas som
inte alla tycker om. Det leder oss till den
grundläggande frågan för hela boken. Får man
bryta mot lagar man inte tycker om? Principen är
glasklar. I en demokratisk rättsstat där politikerna
respekterar sin begränsade roll blir svaret nej. I
!43
44. Sveriges fall är dock inte svaret inte lika självklart.
Även här anser vi dock att vi ska följa lagen i de
allra flesta situationerna. För att kunna ge ett mer
exakt svar delar vi upp de olika lagbrotten i tre
olika kategorier: lagbrott i det tysta, civil olydnad
och politisk terrorism.
!
Vi anser att skyldigheten att lyda lagen bara gäller
i en demokrati. Det följer direkt av vår syn på
demokrati. Medborgarna har avstått en del av sin
frihet till det offentliga och bör därför få lika
mycket makt att besluta om offentliga
angelägenheter. Det enda styrelseskick som ger
denna möjlighet är demokratin.
!
Problemet uppstår ibland att avgöra om ett styre
verkligen är demokratiskt. Hur många rättigheter
får kränkas innan styret blir odemokratiskt? Det
finns ingen klar gräns men vi kan lära av en del
erfarenheter både från de kommunistiska
diktaturerna i Östeuropa och de fascistiska
diktaturerna i Tyskland och Italien.
Yttrandefrihet, marknadsekonomi och respekterad
äganderätt är alla tre nödvändiga för att
demokratin ska fungera i verkligheten. Alla
Västeuropeiska länder är idag klart demokratiska.
Våra resonemang om lagbrott och civil olydnad går
att tillämpa på alla dessa länder.
!
Detta betyder också att beslut som syftar till att
en demokratisk stat beslutar att avskaffa sin egen
demokrati är oacceptabla. Det klassiska exemplet
!
!44
45. !
är Hitler som valdes till rikskansler på demokratisk
väg, även om han sedan använde odemokratiska
metoder för att utöka sin makt och införa diktatur.
!
Alla lagar som stiftas av riksdagen är inte
fullkomliga. Ibland har lagstiftarna missat viktiga
fakta, ibland är det tveksamt om lagarna stämmer
överens med grundlagarna eller EU:s lagar.
Dessutom är det ett naturligt inslag i det politiska
livet att människor eller partier har olika
uppfattningar om hur lagarna ska utformas.
!
I en demokrati har alla medborgare samma
rättigheter att försöka påverka opinionen för att
ändra lagarna. Vi anser att före någon överväger
att bryta mot en lag som han eller hon av någon
anledning inte tycker om, måste man uttömma
alla möjligheter att ändra lagen på demokratisk
väg. Som sista utväg finns alltid möjligheten att
bosätta sig i ett land med andra lagar, även om det
är något överdriver att framföra som en reell
möjlighet.
!
Huvudintresset i denna bok är problemen med den
svenska demokratin. Låt oss nu därför granska de
olika protestformerna som utvecklats mot lagarna i
en legitim demokratisk stat, protester som inte
håller sig inom lagens råmärken. Vi börjar med den
minst farliga formen, olagligheter i det tysta.
!
!
!
!45
46. !
1. Olagligheter i det tysta
!
Alla har vi någon gång kört för fort med bilen eller
gått över ett övergångställe mot röd gubbe när
vägen varit tom. Brott mot trafikregler är nog den
typ av lagbrott som är vanligast. Särskilt om vi
betänker att lagöverträdena ofta görs av
medborgare som i andra sammanhang nästan
aldrig bryter mot några regler. Trafikregler är en
genuint gemensam angelägenhet som för att
fungera bygger på att de respekteras av det stora
flertalet av medborgarna.
!
Skattebrott är en annan kategori av brott som
oftast inre drabbar någon annan på ett mer direkt
sätt. Det kan hävdas att skattebrotten delvis följer
av ett orimligt högt skattetryck som inbjuder till
olika manövrar för att undgå beskattning. Här blir
också ett annat problem synligt. Lagarna ska vara
enkla och överskådliga för medborgarna.
Skattelagstiftningen är ett exempel på raka
motsatsen. Snåriga regler i kombination med ett
högt skattetryck gör att medborgarna anser det
mer moraliskt försvarbart att söka vägar i lagens
utkanter för att undandra sig beskattning.
Svartjobb, bidragsfusk och undanhållna inkomster
är på väg att bli det normala, laglydnad något
onormalt. En oskicklig politiker har skapat onödiga
brottslingar.
!
Ett tredje exempel är Folk- och bostadsräkningen.
!
!46
47. !
Politikerna bör inte blanda sig i människors
privatliv på ett sådant sätt som Folk och
bostadsräkningen gör. Att huvudsyftet med
informationsinsamlingen är att underlätta
samhällsplanering o klassisk planhushållningsstil
gör inte saken bättre.
På många liknande områden är problemet i grund
och botten det samma. Politiken och regleringarna
har blivit för omfattande. Medborgarna får svårt
att överblicka lagstiftningen och uppfattar många
lagar som orimliga. Lagstiftningen grundar sig inte
på medborgarnas rättsuppfattning.
Det finns fall där de tysta lagbrotten måste
diskuteras lite mer ingående. Det handlar om
områden där människors djupa etiska övertygelse
krockar med lagstiftningen. Detta innefattar inte
trafikregler, skattelagstiftning eller folk- och
bostadsräkningar utan kan handla om en religiös
eller stark etisk övertygelse. Bevisbördan ligger då
alltid på den som väljer att bryta mot lagen.
Medborgaren måste kunna representera en hållbar
argumentation för varför han eller hon anser sig
vara tvungen att bryta mot lagen.
Här och bara här kan vi se skäl för enskilda
individer att bryta mot lagen. Alla övriga lagbrott
som sker i det tysta har vi svårt att acceptera. Det
innebär inte att ovan nämnda exempel utgör god
lagstiftning. Än mindre kan vi acceptera lagbrott
som sker i syfte att skapa opinion för eller mot en
viss åsikt.
!
!
!47
48. 2. Civil olydnad
!
Det är just den öppna formen av lagbrott i
politiska syften som ökat under åttiotalet och
början av nittiotalet. Det kan handla om allt från
sabotage mot militära flygplan, s.k ”avrustning”
tilltärdkramning och skorstensklättring. Genom att
organisationer som Greenpeace använder civil
olydnad har metoden fått ökad legitimitet.
Politiken ses som trög och tråkig, civil olydnad som
nytt och fräscht.
Civil olydnad som politiskt grepp har en lång
historia. Den som först formulerade principen för
civil olydnad var den nordamerikanske författaren
Henry David Thoreau (1817 - 1862). Thoreau
upprördes av slaveriet i sydstaterna, behandlingen
av indianerna och USA:s krig mot Mexico. Han
ansåg att staten handlade orättfärdigt och vägrade
därför betala krigsskatt. Thoreau sammanfattade
sina tankar och erfarenheter i ett kort traktat,
känt som On civil disobedience, Om civilt
motstånd, tryckt första gången 1849.
Thoreaus utgångspunkt var att han hade rätt att
göra vad han ville så länge han inte skadade
någon. Denna rätt var höjd över politiska beslut.
Han kunde tänka sig att överlämna beslutsmakt till
en stat, men han ansåg sig själv kapabel att
bedöma inom vilka områden. Det fanns alltså inga
naturliga kollektiva angelägenheter och därför
ingen anledning att underkasta sig demokrat-
!
!
!48
49. tiskt fattade beslut som krockade med den
personliga moralen.
!
Thoreaus skrift fick till en början ingen
uppmärksamhet. Det var Gandhi, ledaren för
Indiens självständighetsrörelse som på allvar
återupptäckte Thoreau. Gandhi publicerade
traktatet och inspirerades av Thoreus tankar
under sin trettioåriga kamp för ett självständigt
Indien. Också den amerikanske
medborgarrättsaktivisten Martin Luther King tog
intryck av Thoreaus idéer.
!
Vad krävs av ett lagbrott för att det skall bli civil
olydnad? En definition presenteras av Per Herngren
i boken ”Handbok i civil olydnad”.
!
• Civil olydnad är en öppen handling.
• Handlingen grundas på ickevåld
• Den är olaglig eller bryter mot order eller
beslut.
• Den har dessutom som direkt syfte att
förändra eller bevara en företeelse i
samhället.
• De personliga konsekvenserna är en viktig
del av budskapet.
!
Till denna definition vill vi dessutom lägga
ytterligare en punkt.
!
• Handlingen utförs under ett demokratiskt
styrelseskick.
!
!49
50. !
Öppenheten bygger på att aktivisterna ser till att
bli uppmärksammade och gripna. Ickevåldskriteriet
tillsammans med öppenheten och de personliga
konsekvenserna drar gränsen mellan civil olydnad
och politisk terrorism. Genom att öppet bryta mot
lagen och uppmärksammas i massmediahoppas
aktivisterna på att ändra en lag eller stoppa ett
beslut. Kärnan i den civila olydnaden är att väcka
majoritetens sympati för sin ståndpunkt.
Med den sista punkten, att civil olydnad bara kan
förekomma i en demokrati, drar vi en skiljelinje
mellan å ena sidan Gandhis kamp för ett
självständigt, demokratiskt Indien och Martin
Luther Kings kamp mot rasistiska delstatslagar som
tydligt bröt mot den amerikanska konstitutionen
och andra sidan trädkramare och
skorstensklättrare som bryter mot demokratiskt
fattade beslut. Aktioner mot ett odemokratiskt
styrelseskick är legitima, och ibland till och med
sägas vara en moralisk skyldighet för
medborgarna.
De som använder sig av civil olydnad idag sätter
sin egen rätt före andras. Miljökämpar stoppar
produktionen i fabriker, anarkoliberaler säljer sprit
på gatorna och fredsvänner saboterar
militärflygplan. Alla har olika skäl för sitt
handlande och många gånger kan man instämma i
deras politiska mål. Vem vill inte ha en bättre
miljö, fred och mindre politiks inblandning i
privatlivet? Men om alla handlade utifrån samma
princip.
!
!50
51. !
Om alla agerade politiskt genom att bryta mot
lagen, då skulle vi hamna i ett tillstånd av anarki.
Demokratin skulle bryta ihop inifrån.
Häri ligger den civila olydnadens paradox. När
några få bryter mot lagarna upplevs det som nytt
och spännande. Media uppmärksammar
aktivisterna och har svårt att dölja sin förtjusning.
Den mediala uppmärksamheten har också lett till
att en hel del aktioner har givit ett märkbart
resultat. Den civila olydnaden är alltså ganska
framgångsrik i början. Men vad händer när allt fler
börjar använda metoden? Respekten för
demokratiskt fattade beslut urholkas.
De som inte är tillräckligt starka och
välorganiserade faller igenom. På sikt leder ett
massivt utnyttjande av civil olydnad till anarki och
statslöshet. Och i kulisserna står de starka ledarna
och väntar på att tiden ska bli mogen. När den
stora majoriteten tröttnat på ett samhälle
lamslaget av civila olydnadsaktioner träder de
fram. Löftena är bekanta. De lovar att upprätta
lag och ordning igen, om de bara ges
befogenheterna.
Förutom de tydliga praktiska invändningarna mot
civil olydnad finns också de moraliska. Vår
demokratisyn bygger på allas lika rätt att deltaga i
gemensamma beslut fattade av våra folkvalda
representanter, till vilka vi delegerat
genomföranderätten. En man eller en kvinna – en
röst är den enkla och för demokratins funktions-
!
!
!51
52. möjligheter viktiga grundvalen. Principen är djupt
förankrad i medborgarnas medvetande. Genom att
använda sig av civil olydnad sätter man sig över
denna princip. Några anser sig berättigade till
större makt över det offentliga maktutövandet än
övriga medborgare. En makt de tillskansat sig på
andras bekostnad. De tysta, svaga och laglydiga
tvingas alltid till lagefterlevnad medan andra svär
sig fria.
Trots dessa starka skäl mot civil olydnad uppstår
ibland situationer som inte verkar så självklara.
Ett aktuellt exempel är den sittande regeringens
beslut att utvisa ett par tusen bosnier med
kroatiska pass. Vi anser att beslutet är djupt
felaktigt. Bosnierna borde få stanna. Men vi måste
kritisera kyrkans agerande, där man öppet
protesterar mot beslutet genom att ge
flyktningarna en fristad i olika kyrkor runt om i
landet.
Vi vill inte blåsa liv i den urgamla striden mellan
kyrka och stat utan peka på ett tydligt exempel av
civil olydnad. Även om vi som unga moderater
arbetar för öppna gränser anser vi att
flyktingpolitiken är en gemensam angelägenhet.
Vill man ändra på regeringens beslut måste man
bilda opinion inom ramen för demokrati.
Dessutom är kyrkans handlande kortsiktigt. De tar
inte hänsyn till alla de faktorer som en regering
måste göra i form av internationella avtal och det
faktum att svensk lag föreskriver att flyktingar
!
!
!52
53. som ges uppehållstillstånd också ska ges samma
ekonomiska grundförutsättningar som andra
svenskar. Kyrkans folk verkar inte tycka att
flyktingarna ska leva vid sida av staten, försörjda
av kyrkan för evigt utan förutsätter att i
förlängningen av deras aktion ska staten stå för
försörjningen för de flyktingar de under kort tid
erbjuder en fristad. Detta är typiskt för civil
olydnad. Aktionerna är sällan utdragna i tiden utan
snabba och mediala. Sedan får det politiska
systemet och därmed skattebetalarna sopa upp i
efterhand och ofta betala effekterna.
Vår slutsats är otvivelaktig. Civil olydnad är inget
acceptabelt politiskt arbetssätt. Det underminerar
demokratin och ställer de svaga och tysta åt sidan.
Trots detta krävs det att fenomenet
uppmärksammas och att frågorna som de civila
olydnadsaktionerna är tänkta att uppmärksamma
tas på allvar. När aktivisterna tar på sig rånarluvor
och palestinasjalar och börjar kasta sten förändras
läget. Då har vi nämligen att göra med politiska
terrorister.
!
3. Politisk terrorism
!
Skillnaden mellan civil olydnad och politisk
terrorism är att politiska terrorister använder våld
och döljer sin identitet. Syftet är sällan att väcka
opinion för sin sak, snarare att med en direkt
aktion förstöra eller hindra något, en porrbutik
eller en politisk manifestation utförd av politiska
!
!
!53
54. motståndare. Den politiska den politiska
terrorismen är oacceptabel. Argumenten mot den
politiska terrorismen är i grund och botten de
samma som mot den civila olydnaden, fast mycket
starkare och självklarare. Ett styrelseskick där alla
medborgare använder sig av politiks terrorism
leder inte till anarki, det är anarki.
Det kan ibland vara svårt att dra gränsen mellan
vad som är civil olydnad och politisk terrorism.
Många former av civil olydnad innebär någon typ
av skador, antingen ekonomiska eller materiella.
En ”avrustning” av militära flygplan är ett
gränsfall, stenkastning mot Ja till Europas fönster
nattetid ett klart exempel på politiskt terrorism.
Det som är oroväckande är att många som ägnat
sig åt civil olydnad sakta glider över mot politiks
terrorism, när väl barriären är bruten och lagen
skjuts åt sidan vidgas perspektiven. Varför nöja sig
med en fredlig ”avrustning” när en direkt
sabotageaktion ger större effekt och större
uppmärksamhet.
!
Just denna utveckling följde de del av
vänstergrupper som under sjuttiotalet
protesterade allt våldsammare mot samhället. Det
som bör-
!
!54
55. jade med kårhusockupationer och rosenröda
studentdrömmar drogs till sin logiska slutsats
genom Baader-Meinhof och Röda arméfraktionen.
Det eventuella stöd som fanns hos medborgarna
för en radikal samhällsomvandling förbyttes i ett
avståndstagande och en skräckblandad avsky inför
våldsdåden. Det är uppenbart att politisk
terrorism, vad syftet än må vara, totalt saknar
folkligt stöd.
!
Stenen i handen på den starke och högljudde
aktivisten blir därför en symbol för föraktet mot
de svaga och tysta. Stenen kastats nämligen mot
det demokratiska styrelseskickets hjärta. Och all
vår samlade erfarenhet säger oss att det alltid är
de svaga och tysta som blir lidande när
samhällsklimatet hårdnar och det börjar blåsa
snålt kring demokratins institutioner.
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!55
57. Extremisterna
!
Att unga människor engagerar sig i
samhällsutvecklingen och har ambitionen att delta
i det offentliga samtalet är mycket bra, för att
inte säga nödvändigt för att demokratin ska
fungera på det vitala sätt vi önskar. Problemen
uppkommer dock när detta engagemang
kanaliseras via civil olydnads-aktioner.
!
Det finns en myt om att utom-parlamentariska
aktioner och civil olydnad är en reaktion
underifrån. Myten menar att gräsrötter som annars
inte har påverkansmöjligheter tar saken i egna
händer. Vi menar att denna bild överhuvudtaget
inte överensstämmer med sanningen.
!
Extremisterna ger sken av att reagera på
etablissemanget och hierarkierna i samhället, men
är egentligen likadana själva – om inte värre. De
flesta grupper som sysslar med denna typ av
aktioner är alla extremt toppstyrda, kanske inte
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!57
58. !
alltid formellt men väl i praktiken.
!
Det finns framförallt tre grupper av lite olika
karaktär avseende mål och medel. Det är dels de
vi oftast möter i media, de revolutionära
vänsteraktivisterna; stenkastarna, men samma
fenomen, fast med andra uttryck, står också att
finna längst ut till höger, hon Frihetsfronten och
dess portalfigur Christian Gergils. Dessutom har vi
sedan valet en ny grupp, nämligen de politiskt
korrekt riksdagsledamöterna, som sitter i
parlamentet, men som samtidigt ser utom-
parlamentarismen som enda vägen till de
nödvändiga förändringarna.
!
Ambitionen är inte att ge en heltäckande historisk
bild av de grupper som använder civil olydnad. För
att reda ut alla bokstavskombinationer skulle inte
denna boks omfång räcka. Vi gör istället en kort
exposé över de grupper som enligt de olika medier
vi har studerat är de som idag är aktiva och som vi
med all säkerhet kommer att möta också
framgent. Det är fenomenet i sig som är det
intressanta, inte de olika
bokstavskombinationerna.
!
Stenkastarna
!
Stenkastarna är den kändaste och ihärdigaste av
grupperna. Oftast drabbar deras agerande tredje
part. Oavsett om de krossar skyltfönster eller
!
!58
59. ockuperar hus finns det tydliga offer för deras
aktioner. I första fallet butiksinnehavaren och i
andra fallet fastighetsinnehavaren. Stenkastarna
ser sina uppfattningar som så moraliskt överlägsna
att tredje parts eventuella skador i olika former
blir ointressanta. Ibland är det till och med en del
av idén att motparten ska åsamkas ekonomisk
skada, så är exempelvis fallet är Jas-plan
saboteras.
!
Stenkastarna försöker legitimera sitt våld via det
ädla syftet. Idén är att det fenomen eller den
butik som de slår mot, oavsett om det är en fullt
laglig verksamhet, ska vara så pass impopulär eller
så pass politiskt inkorrekt att våldsverkarna
omedelbart bara därför ska få alla sympatier med
sig.
!
För att förstå deras arbetsmetoder måste man dels
fråga sig vilka mål de har och vilka medel de vill
använda för att uppnå detta. I det första fallet
handlar det om rena politiska ställningstaganden
och i det andra fallet om vilken arena de väljer.
Demokratin bygger på att idéer möts i offentliga
såväl som privata samtal. Där finns redan de flesta
av de politiska idéer som stenkastarna också
företräder närvarande. Skillnaden är metoden,
bruket av våld.
!
Det faktum att några eller ibland många kan säga
sig ha samma mål som dem genom att tycka
likadant är inte detsamma som att de då också har
legitimerat deras valda metod att framföra denna
!59
60. åsikt. Frågan som ska ställa sär inte huruvida det
är rätt att vara anti-rasist, porrmotståndare,
bromotståndare eller vad det nu må vara. Frågan
man måste ställa sig är om deras handling är
riktig. Om våldet är det rätta. Det är här som
massmedia gör fel.
!
De autonoma/Ung vänster
!
Med huvudsäte i Malmö finns en grupp aktörer som
kallar sig de automona. Fast egentligen är det inte
en grupp utan flera. Likt tidigare i historien när
det gäller extremister splittras grupper ofta upp
under olika namn. Några grupper i denna
autonoma rörelse (ty de är att betrakta som en
sådan) är Anti-fascistisk aktion, Djurens
befrielsefront, Autonoma antiimperialister och
Folkligt missnöje. Bakom dessa grupper döljer sig
dock oftast samma personer. De flesta har mycket
nära band med Ung vänster och Miljöpartiet.
!
De autonomas mål är att skapa självständiga
zoner, fria från kapitalism och förtryck. Därav
deras agerande när de under ockupationer utropat
en så kallad EU-fri zon. I tidningen Inform som är
något av en kamptidning kallar de
parlamentarismen för träsk.
!
Ulla Säterie som är reporter på Aftonbladet och
kartlagt de grupper som använder sig av civil
olydnad under beteckningen ”Den nya
motståndsrörelsen” har bl a följt de autonomas ar-
!
!60
61. !
bete inifrån. Hon kallar de autonoma i Malmö för
”Sveriges mest militanta ungdomsrörelse”.
!
Mycket pricksäkert beskriver hon dem enligt
följande : ”Det började med en husockupation,
fortsatte med kravaller, krossade bankfönster och
en brandbomb i Börshuset. Nu är det miljön – och
framförallt Öresundsbron – som står i fokus. Ron är
nämligen enligt de Autonoma den tydligaste
symbolen för svenska politikers människoförakt
och maktmissbruk.” (Aftonbladet 94 01 08).
!
Den ökända danske rörelsen BZ har stått som
inspiratör för de autonomas val av medel. Det är
hårda bud som gäller. Sabotage, civil olydnad och
direkta aktioner.
!
Den autonoma rörelsen föddes för fem år sedan.
Natten till den 13/5 1990 ockuperade ett gäng
demonstranter fastigheten på Ringgatan 7 i Malmö.
För att skydda sig mot polisen murade de igen
ingångarna och laddade upp rikligt med gatsten
och molotovcocktails. ”Borgen” som de kallade
huset var väl barrikaderat – men det räckte inte.
Ett halvår senare stormade polisen huset. Med ny
kravallutrustning och inför ett omfattande
medieuppbåd utrymde de huset på trekvart. Dagen
efter revs ”Borgen”.
!
Polisens bestämdhet och effektivitet fick inte den
avsedda avskräckande effekten. Snarare stärkte
!
!61
62. !
den motivationen bland de autonoma. Polisen blev
deras fiende nummer ett.
!
Nästa tillslag gick av stapeln den 30 november
1991. Då samlade de ihop 500 motdemonstranter
inför de förväntade rasistmanifestationerna.
Beväpnade med gatsten och bomber byggde de
barrikader och hindrade demonstranterna från att
demonstrera.
!
Året efter samlade de autonoma 2000
motdemonstranter. De lockade till sig ungdomar.
Deras attraktionskraft för ungdomar stod nu på
topp.
!
Ungefär vid denna tidpunkt sägs ryktet om
framgångarna för de autonoma ha nått även övriga
Sverige. Nästa stora uppvisning blev
demonstrationer mot nedskärningar inom skolan
tillsammans med Elevkampanjen. Elevkampanjen
är en utlöpare, eller snarare det samma som,
Offensiv som i sin tur är en trotskistisk
organisation. Mer om Offensiv längre fram.
!
Elevkampanjens Eduardo Montero åkte till Malmö
och eldade massorna. Den 4 mars 1993 utlyste de
en stor demonstration och hundratals elever
skolkade för att sluta upp i demonstrationen.
Demonstrationen (om nu någon på allvar trott att
det skulle stannat där) urartade fullständigt. De
krossade skyltfönster och kastade gatsten på den
utkommenderade polisen. Sympto-
!62
63. matiskt var många av dem maskerade med
rånarluvor över ansiktet. I Ulla Säteries artikel
svarar en av arrangörerna på frågan varför de
överhuvudtaget anser att denna typ av gerilla-
liknande våld är acceptabel. ”I valet mellan apati
och kravaller väljer vi kravaller” menade
ynglingen.
!
Polisen var givetvis inte svarslösa utan grep de
värsta bråkstakarna. Då var kriget i full gång. Nu
var det bankerna som skulle angripas eftersom de
var en symbol för den elaka kapitalismen som
slösat bort folket pengar. Den 23 mars gick nästa
demonstration av stapeln vilken givetvis urartade.
Nu satte de verkligen hårt mot hårt. Varje natt
krossade de minst en banks skyltfönster! Till slut
fanns det inte en bank i hela Malmö med hela
rutor. Då såg sig de autonoma som vinnare.
!
Inför EU-omröstningen skedde en rad attentat mot
JA-sidans lokaler. Även om det inte är klarlagt kan
man anta att den autonoma rörelsen låg bakom.
Dessutom vet vi all bakom ett flertal dåd fanns
högst aktiva personer inom Ung vänster. Det ska
dock sägas att de som uppdagades sedan uteslöts
ur Ung vänster. På Ung vänsters kongress 1993 var
själva frågan om ett utökat användande av
utomparlamentariska aktioner den stora
stridsfrågan. Våldsmentaliteten verkar finnas väl
förankrad hon de unga längst ut till vänster.
Deras syn på demokratin klargjordes också efter
omröstningen. JA-sidans seger var en kapitalis-
!
!63
64. !
tisk manipulation. I ett flygblad hävdades att
”toppolitiker och industrimän utövat direkt
utpressning mot folket och missbrukat sin
auktoritet”. Maskerade och beväpnade med
molotovcocktails tog en grupp kallad ”Commando
Gudrun Schyman” över en byggnad i Västerås och
utropade den till EU-fri zon. Polisen utrymde
lokalen under våldsamt mostånd från
ockupanterna och alla utom två anhölls. Enligt
Expressen (15/11) hörde flera av dem hemma i
Ung vänster.
!
Den autonoma rörelsens nästa mål blir
Öresundsbron. Enligt två av rörelsens
förgrundsgestalter får polisen skylla sig själva om
’deras’ bro utsätts för sabotage. Det handlar om
ilska – och det är politikerna som själva skapar den
säger en av dem (AB 94 01 08)
!
Vilka är då personerna bakom rörelsen. Enligt Ulla
Säterie sägs den innersta kärnan bestå av 5-10
personer och att de sin tur är omgivna av
ytterligare 20-30 personer. Dessutom bygger de
allianser med likasinnade i Danmark, Tyskland och
Norge.
!
En av de främsta personerna bakom rörelsen är
Mia Hallvarsdotter. Hon är engagerad i Nej till EG,
Stoppa rasismen, kvinnofrågor, självförsvarskurser
och Stoppa bron. Hon om någon bevisar att dessa
rörelser inte består av ”vanliga” ungdomar som
blivit förbannade på vuxenvärlden och
!64
65. gör revolt genom civil olydnad. Hon tillhör tveklöst
den lilla grupp unga som skulle kunna påverkade
andra och få access till medierna i alla fall. Hon
kommer nämligen från en proffstyckar- och
helorganiserad familj. Hennes mamma heter Eva-
Britt Svensson och vad ordförande i Nej till EU och
hennes syster heter Jessika Hallvarsdotter och
leder porrmotståndet i Malmö.
!
Följande citat av Mia Hallvarsdotter är mycket
talande. I kulturtidskriften Hjärnstorm (nr 50-51)
ger hon en översikt över den utomparlamentariska
vänsterns metoder. Legitimiteten att bryta mot
lagen härleder hon enligt följande:
!
”Kriminaliseringen av vänstern, stärkt av EG-
anpassning, namn- och ideologibyten inom den
traditionella vänstern och högeroffensiven från
SAF, ger ibland en rent Kafka-aktig känsla av
vanmakt, men samtidigt, mina vänner, är
borgarnas institutioner och maktbaser väldigt
utsatta. Vi är majoriteten. De är en
överväldigande minoritet trots att dekan köpa sig
skydd genom t.ex. forskare som gör
beställningsjobb, polis, vaktbolag och
egenkontrollerad massmedia som glatt och piggt
för fram högerns budskap i en lättsmält form. De
är utsatta. De enda som hindrar oss från att ta det
som borde vara allas är deras indoktrinering av
äganderättens helgd. Arbetarrörelsen skulle kunna
sätta enorm press bakom sina krav om man inte
avsvor sig sin ideologi utan istället slipade sina
argument och
!65
66. t.ex arbetade systematiskt med olika former av
sabotage.”
I redogörelsen ovan kan vi konstatera att medlen
som använts är mycket våldsamma. Gatsten och
molotovcocktails hör till de självklara vapnen. De
flesta är dock medvetna om att tredje part
drabbas. Därför måste vi innan vi redogöra för
deras medel framhäva att det hos vissa finns en
insikt om detta och att de drar sig för att angripa
och orsaka skadegörelse för små näringsidkare.
Vi har ovan redogjort för några grupper och för hur
de går tillväga. I Hjärnstorm ger Mia Hallvarsdotter
en bred överblick över de metoder den
utomparlamentariska vänstern använder. I den
återgivna figuren åskådliggörs metoderna.
Som ni säkert ser är deras agerande mycket
genomtänkt. De arbetar både parlamentariskt och
utomparlamentariskt. Därav de mycket märkliga
fenomenet efter 1994 års val finns parlamentariker
i Sveriges riksdag som stödjer
utomparlamentariska aktioner.
!
Elevkampanjen
!
Som ovan nämnts är Elevkampanjen detsamma
som Offensiv. I uppsatsen ”Den svenska
vänsterpopulismen – exemplet Offensiv/
Elevkampanjen” bevisar Stig-Björn Ljunggren att
Elevkampanjen och Offensiv är en och samma
organisation som
!
!
!
!66
68. dock dyker upp under olika beteckningar. Just att
anta olika skepnader och olika namn är ett
kännetecken för Offensiv/Elevkampanjen. Stig-
Björn Ljunggren skriver bl a följande om
organisationen: ”Den satsar på enkla budskap,
händelserika demonstrationer och ändrar ständigt
former genom att byta skepnad och beteckning på
sina aktivtiter”.
!
Offensiv har sedan ett antal år tillbaka arbetat
med infiltration av arbetarrörelsen med
målsättning att infiltrera och ta över den. De
använder sig av civil olydnad i olika former:
sabotage, demonstrationer och sittstrejker för att
kanalisera sitt missnöje mot besparingar inom
skolsektorn. Elevkampanjen bildades 1989 av
några Offensivmedlemmar som blivit uteslutna ut
Elevorganisationen.
!
Plogbillarna
!
Plogbillarna är sannolikt den mest kända gruppen
som använder sig av civil olydnad. Rörelsen
startade i USA i början av 80-talet och de sysslar
med ”symboliska avrustningar” av vapen. Med så
enkla verktyg som möjligt gör de vapen obrukbara.
De avrustar aldrig alla vapen vid aktioner utan
lämnar vapen kvar – det är en uppmaning till andra
att följa efter. De förvarnar alltid om sina aktioner
och stannar kvar och väntar på polisen. De ser
rättegångarna och straffen som en del av
aktionen. Då får de nämligen utrymme att
68.
!68
69. !
tala för sin sak. De sköter därför i huvudsak sitt
eget försvar.
!
Framträdande personer är Per Herngren och
Stellan Vinthagen. Det var de som introducerade
rörelsen i Sverige i mitten av 80-talet. Idag har de
bildat motståndskollektivet Omega, ett kollektiv i
en Göteborgsförort där unga utbildas för
kommande aktioner.
!
Kokosbollarna
!
Kokosbollarna hämtar sin rätt till lagöverträdelser
från naturen. Ekosabotage är deras metod. De
bildades i december 1992. Då samlades ett antal
ungdomar i Stockholm för att diskutera olika sätt
att stoppa Dennispaketets motorvägsbyggen. En av
de grupper som då bildades var just Kokosbollarna.
Namnet kommer från en kokosbollsfabrik i
Söderhall, den plats där man tog det första
spadtaget för den nya motorvägen till Norrtälje.
!
De flesta ungdomar som deltog i mötet var aktiva i
olika vänster- och miljöorganisationer som Fält-
biologerna, Grön Ungdom, Alternativ stad och Ung
vänster liksom i anarkistiska och syndikalistiska
grupper. Då deras huvudorganisationer inte öppet
tillåter medlemmar att genomföra den här typen
av aktioner i organisationens namn går de samman
och bildar nya organisationer. På så sätt kan Ung
vänster, Grön Ungdom och de organisationerna
hålla sig fläckfria.
!69
70. !
!
Kokosbollarna har bl a samlat in namn för civil
olydnadsaktioner mot motorvägsbyggena,
blockerat arbetet på vägverket i Solna, klistrat
fast sig på Geo Teknik AB:s provborrningsflotte
utanför Djurgården och blockerat trafiken på Norr
Mälarstrand.
!
Linus Brohult är förgrundsgestalt och har sedan 15
års åldern medverkat i olagliga aktioner. Han
sparar inte på krutet både vad det gäller aktioner
men också hur han beskriver demokratiskt fattade
beslut.
!
Innebörden av Dennispaketet som ingåtts av
demokratiskt valda politiker beskriver han som en
utsugning av tredje världen. I Aftonbladet
1994-01-09 svarar han följande på frågan vad
tredje världen har med motorvägar i Stockholm att
göra:
!
”Vi lever i ett globalt apartheidsystem. Nya
avgiftsfinansierade motorvägar innebär att vi
accepterar tanken på ännu fler bilar, ännu högre
masskonsumtion, samtidigt som människor svälter i
tredje världen. Tycker man ändå att vi ska ha ett
Dennispaket, ja då är man faktiskt rasist.”
!
Ord vi förknippar med något annat förhatligt görs
om och riktas mot vardagliga fenomen. Tekniken
används återkommande.
!
!70
71. !
!
Folkaktionen mot pornografi
!
Organisationen grundades av amatörboxaren
Bettan Andersson och motverkar helt enkelt
pornografi. Mia Hallvarsdotters syster Jessika är en
annan av eldsjälarna och de genomför aktioner
mot pornografin och de handlare som säljer olika
pornografiska artiklar.
!
I ett porträtt av Jessika Hallvarsdotter räknar
Svenska dagbladet (1994-02-10) upp en rad
aktioner. Bland annat beskrivs att de sprayat
slagord på H&Ms reklampelare, att de hällt 30 liter
grisblod på en villa i Staffanstorp och upplyste
grannarna om att husets ägare driver en
porrklubb. Vidare har de förstört en videobutik och
genomfört olika störningsaktioner mot en butik
som säljer kondomer och andra sexhjälpmedel.
!
Politiskt korrekta riksdagsledamöter
!
Ett fenomen som uppstod i och med det ökande
väljarstödet för Vänster- och Miljöpartiet var att
personer som aktivt stödjer utomparlamentarisk
verksamhet tog plats i demokratins högborg –
riksdagen. Det finns till och med ett exempel på
en person som brutit sig in på SAABs område i
Linköping. Det senaste handlar om den
miljöaktivistiske riksdagsledamoten Elisa Abascal
Reyes. Tillsammans med Linus Brohult tog hon
!
!71
72. !
!
sig den 30 juni 1992 in på SAABs område och
genomförde en av de uppmärksammade
skadegörelserna på ett JAS-plan. Idag är hon
partiets talesman i trafikfrågor.
!
Hanna Zetterberg, mer känd som rövardotter än
för politiska förtjänster, är en annan person som
öppet stödjer och medger att hon deltagit i
aktioner. Eva-Maria Fasth intervjuar henne delvis
om de här frågorna i Vår Bostad 10/94. Där säger
Hanna bl a att hon skänker bort en del av sin
riksdagslön till en särskild fond inom Ung vänster.
En fond vars pengar skall användas till
utomparlamentariskt arbete. Som exempel på
aktioner nämner hon bl a aktioner mot
poppindustrin. Hon har själv medverkat i sådana.
!
På frågan om hon fortsatt kan medverka vid
direktaktioner även när hon blivit riksdagsledamot
svarar hon: ”Javisst! Varför inte?”
!
Hanna Zetterberg måste vara en av de mest
uppmärksammade nykomlingarna i riksdagen nå-
gonsin. Hon uppfyller alla ingredienser av politiskt
korrekthet som man kan önska sig. Att hon
samtidigt som hon innehar demokratins förnämsta
uppdrag, att vara folkvald i riksdagen, med sin
skattefinansierade lön finansierar verksamhet som
syftar till att ödelägga hela den demokratiska
traditionen är tydligen den typ av dubbelmoral
som accepteras av svenska journalister.
!72
73. Den retorik Abascal Reyes och Zetterberg använder
sig av visar tydligt på att deras perspektiv inte är
ett underifrån-perspektiv (som de ofta försöker ge
sken av) utan extremt elitistiskt. Inför EU-
folkomröstningen slogs de båda för att Sverige
skulle stå utanför det Europeiska samarbetet.
Flera av bokens författare såg och debatterade
mot dem under kampanjen. Deras perspektiv var
inte sällan att de minsann skulle berätta för
landets unga vad EU egentligen är. För det visste
de, men inte exempelvis Ulf Dinkelspiel. Deras
uppgift var inte primärt att tala om alternativet
till EU utan istället ikläda sig rollen som
folkupplysare och berätta om hur världen
egentligen såg ut.
!
Studerar man de tal de hållit i riksdagens talarstol
tar det inte lång tid innan man finner samma
elitistiska hållning. I en debatt om betygssystemet
(1994 12 19) kräver Hanna Zetterberg att det skall
tillsättas en parlamentarisk kommitté som utreder
konsekvenserna av en helt betygsfri skola. Ett av
hennes argument är att ”Någon gång kanske också
politiker lär sig att ha framförhållning”.
Ingen politiker, mer än Hanna själv förstås, har
denna framförhållning.
!
Elisa Abascal Reyes är nästan ett steg värre i ett
meningsutbyte med den moderate
riksdagsledamoten Sten Andersson (1994 12 07) om
Öresundsbron. I sitt svar till Sten tipsar hon honom
om ett ”Ett litet anfall av miljöinsikt
!
!73
74. !
skulle inte passa dåligt i detta
sammanhang”.Ingen, mer än Elisa själv förstås,
bär på denna insikt.
!
Högerns lagöverträdare
!
Man skulle lätt kunna tro att civil olydnad och
utomparlamentarism bara är ett fenomen på
yttersta vänsterkanten. Med det är fel. Hos den
yttersta högern, framförallt bland självutnämnda
nyliberaler förekommer det också. För vänstern är
det kapitalismens förtryck som legitimerar
lagöverträdelsen, för dessa högerkrafter är det
statens förtryck.
!
I Sverige har de personer som sysslar med den här
typen av verksamhet oftast lämnat den direkta
partipolitiska aktiviteten. Tendenserna har dock
funnits även inom Moderata Ungdomsförbundet.
För några år sedan drev förbundet en kampanj på
temat ”Det är fel att betala TV-licens” och
uppmanade på detta sätt folk till civil olydnad
genom att strunta i att betala sin TV-licens. Vi
märker internt hur intresset ökar för mer
aktivistiska kampanjmetoder och civil
olydnadsaktioner, allt för att öka det massmediala
intresset.
!
Bokförlaget Timbro har aktivt bidragit med
intellektuellt tankegods till stöd för civil olydnad.
Exempelvis tar Robert J Ringer i ”Dags för
frihet” (Timbro 1994) klar ställning för civil
!74
75. olydnad. Timbro kan naturligtvis inte sägas stå för
allt som bokförlagets utgivning innehåller. Ledande
företrädare för Timbro har också vid ett flertal
tillfällen tagit avstånd från aktioner som träder
över lagen.
!
Nyliberalernas frontfigur i de här sammanhangen
är utan tvekan Christian Gergils. Hans banan
började i Fri Moderata Studentförbundet, men
hans metoder bröt ganska tvärt mot den övriga
mer intellektuella verksamhet som annars pågick i
studentförbundet. Under sommaren 1989 sålde han
sprit på Drottninggatan och började sända
privatradio. Han blev snabbt ett mycket känt namn
via massmedierna.
!
Samtidigt blev hans namn mycket kontroversiellt i
studentförbundet. I studentförbundets organ
Svensk Linje (nr 1/90) pågick ett meningsutbyte
mellan Anders E Borg (idag talskrivare åt Carl
Bildt) och nämnde Gergils. I en replik till Borg som
tar avstånd från de använda metoderna skriver
Gergils bl a följande:
!
”Borg är kritisk till det han kallar ’vulgärliberaler’.
Vulgärliberaler är FMS-Stockholm, tidningen
Nyliberalen och andra som begagnat och uppmanat
till civil olydnad, bearbetat massmedia och vänt
oss även till allmänheten istället för att endast
försöka förändra samhället genom akademiska
studier på universiteten.”
!
!
!75
76. Hela den demokratiska tanken förminskas till
akademiska studier på universiteten. Gergils
uppvisar samma förakt för demokratin som går att
spåra hos vänstern. Han försvarar civil olydnad
enligt följande:
!
”Det väsentliga med civil olydnad är att ta avstånd
från politikernas rätt att beröva människor sina
inkomster och sin frihet. Det politiska system som
innebär att majoritetens rätt att besluta vad som
faller den in kan inte få respekteras. Detta är det
främsta argumenten för den civila olydnaden.”
!
Men Christian Gergils blev inte kvar i
studentförbundet utan startade istället
Frihetsfronten. I samtal över internet (11/5)
menar han att ”det finns en högre lag, kalla den
naturrätt eller humanismen eller helt enkelt
respekten för nästan. Varje människa har vissa
grundläggande rättigheter som är okränkbara; inte
i den meningen att de inte KAN kränkas; men att
de inte FÅR kränkas.”
!
Han menar vidare att hans hållning alls icke är
odemokratisk utan demokratisk utifrån hans
liberala demokratisyn. Den civila olydnaden är för
honom ett privatmoraliskt ställningstagande och
det finns till och med lagar man har skyldighet att
inte följa – även om man skulle vara polis. ”En
polis som, i enlighet med lagstiftningen, får order
att söka rätt på och gripa/utvisa illegala
invandrare har skyldighet att vägra ge order och
att
!76
77. !
!
vägra följa lagstiftningen”, menar han.
!
En titt i Frihetsfrontens tidning ”Nyliberalen”
säger ganska mycket om den verksamhet
Frihetsfronten har kommit att använda sig av. Höst
– vinter numret 1991 är mycket illustrativt.
!
Redan på framsidan skvallras om ”illegal
spritklubb”. Vänder man på bladet finner man en
annons för kombinationsläkemedlet ”Resolve”. Ett
läkemedel mot baksmälla som är förbjudet i
Sverige, men som säljs i USA. Frihetsfronten
importerar det olagligt och bjuder ut det till
tidningens läsare. Några sidor längre fram följer
ett reportage om flyktingar som medlemmar i
Frihetsfronten gömt. Ytterligare några sidor längre
fram bjuds den i Sverige förbjudna efterrätten
Jelly ut till försäljning.
!
Sedan följer en artikel om den klubb som skulle
komma att bli Frihetsfrontens stora mediala
genombrott, deras svartklubb ”Trihitnaha” på S:t
Eriksgatan 89. Därefter utbjuds det i Sverige
förbjudna läkemedlet ”Eye dew” till försäljning,
följt av hembränningsapparaten Otto. Sedan,
under titeln ”Fria Marknaden” erbjuds säljare och
köpare av svart arbetskraft reklamplats. Nästa
sida, reklam (i Sverige förbjuden givetvis) för
Gordon’s gin. Avslutningsvis täcker J&Bs (whisky)
reklam baksidan.
!
!77
78. !
Svartklubben Trihitnaha kom att orsaka mycket
trubbel för Stockholmspolisen som till slut stängde
klubben. Illegal spritförsäljning åtföljdes av
rapporter om narkotikaförsäljning och
vapenhandel. Företrädare för Frihetsfronten satt
vis flera tillfällen häktade och dömdes också till
dagsböter. När Christian Gergils fall behandlades i
tingsrätten var han dessutom symptomatiskt
samtidigt åtalad för rattfylleri.
!
Det intressanta med Trihitnaha som under en tid
kom att bli en av Stockholms populäraste
svartklubbar, med de flesta av sina besökare på
klubben mellan tre och sex på morgonen, var
reaktionen från de förtvivlade grannarna som
bodde i samma fastighet. De försökte förgäves
hävda sin rätt att få slippa urinerande, högljudda
ungdomar att ständigt störa nattsömnen för de
boende i fastigheten. De ansvariga för
verksamheten som säger sig bara göra saker som
inte drabbar andras frihet struntade i dessa
grannars upprepade önskemål
!
Diskussionen om huruvida civil olydnad lönar sig
blir intressant när man betänker det faktum att
Trihitnaha inte längre finns – men att krogarna nu
har tillstånd att vara öppna till klockan fem på
morgonen. Frihetsfronten har högljutt och
oemotsagda tillskrivit sig förtjänsten av denna
regeländring. Myten om att mycket står i att vinna
på denna typ av aktioner förstärks.
!
!78
79. !
!
Frihetsfronten verkar nu mer och mer lämna den
här typen av aktioner för att istället övergå till att
lära människor hur man kan leva utan att bidra till
statens fortlevnad, dvs betala skatt. Christian
Gergils hävdar (internet 11/5) att Frihetsfrontens
uppgift på lite sikt är att ”ge människor mod att
leva kvar i samhället, men att ställa sig utanför
staten”. Han menar också att människor som följer
hans råd även måste ta de negativa
konsekvenserna och inte ta emot några som helst
offentliga bidrag.
!
Att Christian Gergils själv försöker leva ett liv utan
bidrag till statens fortlevnad finns det ytterligare
bevis för. I Stockholmarnas egna
tunnelbanedistribuerade tidning Metro kan man
1995-05-03 se Gergils pryda framsidan under
rubriken ”Stockholms värsta p-syndare”. Med
219812 kr i obetalda parkeringsböter kvalar han in
som nummer 31 på listan över de värsta syndarna i
Stockholm. Hans argument för att inte betala är
att det är trafikpolitikernas fel att det blir så och
att så länge han parkerar där det inte är
trafikfarligt så har han ingen skyldighet att betala.
!
!
!
!
!
!
!
!79
81. Media som livsluft
!
Den viktigaste orsaken till den tilltagande
användningen av utomparlamentarism och civil
olydnad är mediernas starka exponering av
aktionerna. Det framgår både av de pressklipp vi
studerat och framskymtar också i de olika
gruppernas egna strategier. Såväl till höger som till
vänster poängteras mediagenomslagets betydelse.
Hur mycket skulle egentligen en aktion vara värd
om ingen visste om dem? I den civila olydnadens
natur (när den används i politiska syften) ligger
just att den skall synas. Livsluften för
aktionsgrupperna är sålunda medierna.
!
Exemplen på hur detta också visar sig vara en
framgångsrik strategi är omfattande. Låt oss bara
ta ett mycket talande exempel som inträffade
under framtagande av denna bok. Det handlar om
onsdagen den 19 april i år och Sverige befinner sig
i ett läge där ekonomin blöder och det
parlamentariska läget är oklart. Statsminister
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!81
82. !
Ingvar Carlsson befinner sig i Ryssland och
kritiseras för det eftersom det anses spela
Rysslands blodiga krig i Tjetjenien i händerna. Det
politiska läget är mycket uppskruvat och frågorna
är många om vad som kommer att ske inom den
närmsta framtiden.
!
Vilken nyhet får då störst utrymme på Dagens
Nyheters framsida, Sveriges största morgontidning?
Mitt på sidan finns en jättebild totalt 572
kvadratcentimeter, på en ung man som kedjat fast
sig i ett fönster på riksdagshuset och protesterar
mot neddragningarna av u-landsbiståndet.
Biståndet behandlades av riksdagen denna dag.
Det är aktionsgruppen Hela jorden som slagit till.
Hade man verkat inom de demokratiska ramarna
hade de aldrig fått den uppmärksamhet de fick.
Troligtvis skulle deras protester då gått helt
obemärkta förbi.
!
Det finns många etablerade politiska
organisationer som anser det vara fel att sänka
biståndsanslaget. Här handlade det alltså om att
nyhetsvärdera en enmansaktion för graden av
aktivism snarare än att bry sig om hans
sakpolitiska ställningstagande. Hade ett politiskt
ungdomsförbund uttryckt samma åsikt via
exempelvis ett pressmeddelande hade det med all
sannolikhet gått obemärkt förbi. I Svenska
Dagbladet gavs aktionen 416 kvadratcentimeter i
utrymme med färgbild inne i tidningen, och i
Aftonbladet blev det 170 kvadratcentimeter
!82
83. med bild. Tala om genomslag!
!
Vem bryr sig om att arbeta obemärkt inom lagens
råmärken är utdelningen för en enmans aktion blir
av denna omfattning? Medierna sänder tydliga
signaler till politiskt engagerade genom denna typ
av nyhetsvärdering. Aktivism och extremism är
bättre än att följa lagen.
!
Detta bevisas mycket tydligt i Vecko-Revyn (19/95)
i vilken de listar Sveriges 77 mäktigaste tjejer
under 31 år. Inte oväntat återfinner vi unga tjejer
som verkar utanför lagens råmärken högt upp på
listan. Fältbiologernas ordförande Elin Andersson
finns bland de tio mäktigaste. Just fältbiologerna
går längre än många andra; de har som
organisation accepterat civil olydnad som ett
arbetssätt. På plats 27 finner vi Mia Hallvarsdotter
och på plats 30 Pia Lundin, som är aktiv i
plogbillsrörelsen. Hanna Zetterberg finner vi på
plats 33, ordföranden i folkaktion mot pornografi,
Bettan Andersson på plats 43 och Elisa Abascal-
Reyes på plats 63.
Den civila olydnaden har för många på detta sätt
blivit ett välkommet redskap för att synas i media.
Allt detta i en tid då stora delar av
ungdomsgenerationen tycker att det är viktigt att
vara någon, att synas. Trycket på fortsatt laglös
politisk aktivism är i tilltagande också som en följd
av det utökade mediautbudet. Flera
debattprogram behöver skruva upp tonläget för att
klara konkur-
!
!83
84. rensen, det normala skjuts åt sidan till förmån för
det extrema. Den visuella framställningen har
också blivit viktigare, vilket också uppmuntrar till
handling snarare än resonemang. Lägg därtill
mediernas person- och konfliktfokusering. Frågan
är om de ansvariga för nyhetsvärderingen inom
mediavärlden har reflekterat över vilka krafter
denna nya marknad för aktivism uppmuntrar i
ungdomsgrupperna.
!
Vilken typ av nyhetsvärdering görs då i Sverige när
det gäller politiska ställningstaganden? Vem syns
och varför? Vi menar att hierarkin inom
nyhetsvärderingen som avtecknar sig ser ut enligt
följande:
!
1.Den politiska elitens åsikter
2.De politiskt korrektas åsikter
3.De politiskt inkorrektas åsikter
4.”Vanligt folks” åsikter
!
Den politiska eliten består av partiledarna och
några få till i partiledningarna i partierna. De står
för den egentliga rapporteringen av var partierna
står i viktiga frågor, det som sedan också blir
riksdagens beslut. Tillhör man inte denna lilla elit
då gäller det att antingen vara politiskt korrekt
eller extremt inkorrekt.
!
Det politiska korrekta står idag vänstern,
feministerna, kvinnor i allmänhet och de yngsta
riksdagsledamöterna från vänsterkanten för. Det
mest
!84
85. !
!
inkorrekta får symboliseras av Bo Södersten och i
övrigt mycket av den samhällskritik som kommer
från höger. Vänsterns grepp över medierna våren
1995 är mycket kompakt.
Det politiskt inkorrekta är också ofta vägen in till
medierna för de politiska ungdomsförbunden.
Detta är en märklig paradox. En ung person som
aktiverar sig i ett ungdomsförbund för att kämpa
för ett partis åsikter märker snart att
huvudintresset är om han eller hon kan fås att stå
för det omvända. Det är när man säger emot sin
övertygelse eller när man kritiserar det parti man
stödjer som man släpps fram.
De budskap vänsterns lagöverträdare idag står för
är bl a anti-rasism, anti-pornografi, kvinnokamp,
anti-kapitalism och miljövärn, alla att betrakta
som politiskt korrekta åsikter. Högerns
lagöverträdare, Frihetsfronten har på senare tid
hamnat alltmer vid sidan av, men syns ändå ibland
då de är extremt politiskt inkorrekta. Det senare
gäller exempelvis fallet med deras åsikter om
narkotikalegalisering och fria bordeller. Under
åttiotalets högervåg när utrymmet för
högeraktivism var större, var det mer politiskt
korrekt med civil olydnad av typen illegal
spritförsäljning och utfall mot lapplisor. Det var ju
också då Gergils och Frihetsfronten hade sin
storhetstid.
!
Baksidan med den här typen av nyhetsvärdering är
att de åsikter människor igenom står för aldrig
!85
86. kommer till tals. På sikt kommer detta att föda en
medelklassens revolt, något som vi redan kan
spårar i USA. Det var också med denna
utgångspunkten som begreppet political
correctness föddes. När medierna i så hög grad
exponerade svarta, homosexuella och feminister
kände sig de ”vanliga” vita heterosexuella männen
förfördelade. Det var inte politiskt korrekta och
fick därför inget utrymme.
!
När media så starkt fokuserar på aktioner sätter
man bilden av arr ungdomarnas politiska
engagemang sker via olika former av civil olydnad.
Detta är en vrångbild. Framställningen sätter ofta
ett likhetstecken mellan aktioner och ungdomligt
engagemang, något som i sin tur legitimerar civil
olydnad. Per Herngren skriver i boken ”Handbok i
Civil olydnad” om hur mediernas exponering kan
upplevas: ”Civil olydnad som slås upp i pressen får
oss att tacksamt sucka: Va´ bra att nå’n gör nå’t!”
och han har givetvis rätt.
!
Till viss del kan vi förstå att aktioner till följd av
civil olydnad får genomslag i media. Mediernas
uppgift är att spegla samhället och samtiden och
när den här typen av aktioner ökar är det inte mer
än rimligt att bevakningen ökar. Frågan är bara
vad som genererar det andra. Medierna befinner
sig i en konkurrenssituation och har läsarna som
uppdragsgivare och måste presentera nyheterna på
ett för läsarna attraktivt sätt. I vårt snuttifierade
tidevarv blir det
!
!86
87. !
därför säkert mer läsvärt att återge aktioner än
att spegla åsikter.
!
Vi har framförallt reagerat på det sätt på vilket
media rapporterar om civil olydnad; hur de vinklar
nyheterna. De tenderar att i hög grad exponera
aktionsgrupperna istället för att lyfta fram de som
faller offer för deras förövelse. Bedömningen av
vad som är politiskt korrekt eller inte, genomsyrar
dessutom mediernas bevakning. Nynazistiska
lagöverträdelser blir med automatik hot medan
anti-rasisternas aktioner speglas som en ungdomlig
reaktion, oaktat att deras respektive
våldsbenägenhet för tredje man har samma
skrämmande verkan. Det nödvändiga samtalet om
demokratins förfall och om deras metoder och
offer har inte ens inletts.
!
Låt oss räkna upp några rubriker för att visa på
överexponeringen av aktionerna:
!
”Hon kämpar mot pornografin”
(SDS 1994-02-10 om Jessika Hallvarsdotter)
!
”Polisen stormade ’Commando Gudrun Schyman’”
(Expressen 1995-11-15 om polisen stormning av
den EU-fria zonen)
!
”Bron ska stoppas – med sabotage”
(Aftonbladet 94 01 19 om Kokosbollarna)
!
!
!87
88. ”Han har alltid varit ’olydig ’ – Linus är en plogbill,
vapenvägrare, ekosabotör – och
kokosboll” (Aftonbladet 94 01 09 om Linus Brohult)
!
Någon fokusering eller diskussion om offren eller
vad aktionerna får för konsekvenser för
demokratin finns inte. Media betraktar alltså
handlingen om nyhetsvärdet och ger därigenom
grupperna mediautrymme att också förmedla sitt
budskap. När media samtidigt begränsar
avsändarnas i den ”ordinarie” samhällsdebatten
till den politiska eliten återstår egentligen ingen
annan väg till massmedialt genomslag än just
aktioner av olika karaktär. Detta leder in
fenomenet i de traditionella ungdomsförbunden.
Ung vänster diskuterar det på sin stämma, liberala
ungdomsförbundet hungerstrejkar för Bosnien för
att bara nämna några exempel. Det kommer att bli
fler. Tänk dig själv vart det kan leda oss. Låt oss
hjälpa dig på vägen.
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!88